Bloc Party har aldrig varit bättre
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Bloc Party

Koko, London

Betyg: 9/10

Silent Alarm är en av skivorna som öppnade en helt ny värld för mig. Förvandlingen är tydlig, från en soffliggare till en betydligt mer kräsen, om än öppensinnad för främmande musik. Och jag står fast vid att det är en av de bättre debutplattorna under 2000-talet, åtminstone för den gitarrdrivna indierocken. Att vi sedan möttes på min 17-års dag på hemmaplan 2007, klår det mesta som My Super Sweet 16 visat upp. Men sedan dess har vi sprungit åt olika håll. Kele har utforskat elektronisk musik och jag tagit mig ur NME-hajperna. När vi möts på Koko i London nästan fem år senare, känns det som det mest självklara på länge.

Jag tar tillbaka att jag ens tvivlade på Bloc Party år 2012. Bäst före datumet är långt, långt bort. Kokos röda sammetsklädnad svettas till och med av förväntningarna som ligger i luften. Värmen stiger, så gör jublet och stämningen. De välkomnas som om de gjort en jesus och återuppstått från de döda, och om man följt det senaste årets följetång ligger det relativt nära till hands.

Hur låter egentligen Bloc Party 2012? Har man fallit offer för dansexplosionen och valt att infiltrera  spår av Keles soloprojekt? När till och med Muse sålt sin själ till djävulen och anammat Skrillex-liknande dubstep, vet jag inte vart den brittiska indierocken är på väg. Men de inledande spåren, tillika nya, vittnar om att gitarrerna lever. Mercury från senaste skivan Intimacy blir dock den första riktiga pulshöjaren som spelningens tredje låt. Hela Koko sugs in i en eskalerande allsång, långt bortom mina förväntningar. Där och då är jag relativt säker, det här är stunder man bara ser på Youtube. Dagdrömmar blir som vackrast när man upplever dem i verkligheten.

Men det är följande Hunting For Witches som får mig att förstå Bloc Partys storhet. Den stilistiska produktionen, med de vassa gitarrerna i bakgrunden, trummornas uppbyggnad och den lätta refrängen. Det är svårt att stå still, till och med läktarsektionen gungar sina knän samtidigt som Keles balsam lena röst smeker våra öron. Men framförallt skriker vi oss hesa som om Hunting For Witches vore slagord.

Song For Clay (Disappear Here) byggs snyggt upp med introt från Tenderoni och övergår i publikfavoriten Banquet. Där och då kokar Koko. Behöver jag ens beskriva det lyckorus vi alla är i?

Och så river man äntligen av Helicopters giftiga gitarriff. Likt en helikopter skär den genom luften och träffar oss rakt i hjärtat.

I extra numren hittar vi förutom dånande The Truth och Ares, värmande This Modern Love. Till allas stora förvåning bygger man upp Flux med en cover på Rihannas We Found Love. Jackpot för Peace & Love som snorpat åt sig både Bloc Party och Rihanna. När vi torkat svettdropparna och trott att Flux stängt kalaset kommer Like Eating Glass som en sista frälsning.

Helt tagen av stunden funderar jag på att plocka fram skinnjackan från tonåren. Det fanns inte på kartan att det skulle vara bättre nu än när jag dyrkade dem som mest.