Något som Bloc Party brunnit för sedan Silent Alarm är att konstant provocera med sin musik. De hade hur enkelt som helst kunnat rida på vågen av frälsta indiehjärtan världen över och mjölka ur hur många skivor som helst med samma dansanta och poppiga sound resten av sin karriär. Men så fungerar inte Bloc Party – för deras musikaliska självbild har varit viktigare att bibehålla än någon sorts hype. Sedan dess har de gjort precis vad de känner för, oavsett om det har varit atmosfärisk dansgolvsrock på A Weekend in the City, total technoöverdos på Intimacy eller bandets egna skruvade uppfattning av renrasig gitarr-rock på Four.
Fyra år senare, efter medlemsbyten och den andra pausen i bandets karriär (hittills) har Bloc Party glömt innebörden av sin egen integritet under Hymns. Det känns mer som att bandet har tröttnat på att utvecklas och gjort en u-sväng rätt in i diskografin och tagit med sig bitar av albumen i processen. Visserligen har de lyckats få med sig material som både höjer och sänker skivan, men det finns ingenting som chockerar på samma sätt längre. Det är därför föga förvånande att första spåret The Love Within är starkt baserat på Intimacy-soundet och inleds med den tidigare använda textraden ”Lord, give me grace / and dancing feet” – taget rakt och upp ner ifrån The Prayer, när bandets sound dessutom var som mest säreget. Om det ska framföra någon sorts familjär känsla är oklart, för det enda intrycket som skapas är att de försöker krypa tillbaka till electrokorset.
Lyckligtvis har Bloc Party talang nog för att minnas tillbaka på sitt forna sound och göra någonting spännande med det till och med under 2016. Only He Can Heal Me och So Real är fantastiska flashbacks till Intimacy, både genom den metallartade och dystra tematiken, men framför allt i Russell Lissacks intrikata och melodiösa gitarrspelande. En mindre efterlängtad tillbakablick sker under den något countryinfluerade The Good News, där bandet försöker referera till Real Talk under förra skivan – ett sound som inte passade särskilt bra då och som känns lika ovälkommet nu, men räddas snabbt av Kele Okerekes ständigt imponerande och smäktande sånginsatser under Different Drugs.
Trots formsvackor och höjdpunkter är Hymns ändå den första Bloc Party-skivan som inte försökt sträva framåt och låter precis som en Bloc Party-skiva förväntas låta – lite som en best of-skiva, förutom att ingen av de mest solklara hitsen finns representerade. Det finns någonting bekvämt med att inte behöva anpassa sig till en ny version av bandet ännu en gång utan att kunna slappna av och försöka uppskatta materialet, men det kommer med ett dyrt pris. När bandets integritet är utbytt mot nostalgiskt värde blir skivan stundvis ganska platt medan de svagaste momenten blir déjà vu-upplevelser som värst. Men en platt prestation av ett band som Bloc Party är ändå inte så värst dåligt.