När det vankas ny musik från shoegaze/trip-hop/dream pop/lite allt möjligt-trion Blonde Redhead så kan jag inte riktigt kontrollera mina förväntningar. Bandet har med sin hemsökta och febriga popmusik som bäst karaktäriseras av mästerverket Misery Is a Butterfly hypnotiserat mig gång på gång, och jag återvänder regelbundet till ett flertal av deras album.
Det börjar hoppfullt. Gitarrslingan som inleder skivan osar av den där giftiga melankolin som bara Blonde Redhead kan frammana. En flöjtslinga gör entré och spåret får plötsligt en folkig känsla som påminner mig mer om Fleet Foxes än Portishead. Detta kan bli intressant, tänker jag. Det blev det inte.
Barragán är tidvis provocerande tråkig. Jag tror inte ens att det döljer sig bra låtar under den här kliniskt döda produktionen, kanske enskilda bra slingor eller minnesvärda melodier, men inte hela låtar. Jag funderar på den ibland omärkliga skillnaden mellan svår och dålig musik: är det bara jag som inte fattar grejen? Döljer det sig något genialt någonstans i den här samlingen avskalade hifi-demolåtar utan någon som helst uppenbar idérikedom eller riktning?
Cat On Tin Roof är helt obegriplig, men inte för att den är intressant. Bandet latjar över en basgång: lite falsksång, lite trevande gitarrspel, förutsebara fyrtaktstrummor, och så plötsligt är den slut. Jag är inte nödvändigtvis emot minimalistisk estetik eller improvisation, men jag är definitivt emot avsaknad av ambition som en form av nyskapande. Mind To Be Had maler på utan mening eller mål i nästan nio minuter. Jag vet inte varför. Jag undrar om ens bandet vet varför. Låtarna känns varken färdigbakade eller genomtänkta.
Den mörka stämningen som följer av albumets avskalade stil är fin, och det är beundransvärt att Blonde Redhead vill återuppfinna sig själva; men inte till det här priset. Enskilda ljusglimtar som låten Lady M räddar inte Barragán från att vara en av de mest förglömliga skivor jag lyssnat på i år.