“If it’s not love, then it’s the bomb that will bring us together.” Morrissey har många gånger lekt med tanken på kemvapen och människor som agerar i sitt absoluta krisläge – hur vi under krig kan svetsas samman med våra nära och kära. I Lars von Triers Melancholia ser vi samma sak. En familj gömmer sig i en hastigt ihopbyggd koja och bara kramas med varandra, djupt nere i ångest medan jorden går under och allt liv med den. Populärkulturen är full av exempel på hur det fantiseras om kriser för att få större anledning att älska. Om vi kan dö i morgon är det bäst att ge all kärlek nu. Blood Orange tar sig an känslan från en annan vinkel. Med Freetown Sound illustrerar han hur livet som ständigt hotad och diskriminerad fortgår bakom kulisserna, där längtan och kärlek trängs i skuggan av det allvarsamma och hemska.
Freetown Sound är ett album som han själv beskrivit som många olika saker – det handlar om hans föräldrars liv, om att leva med rasism och förtryck, och om hur kristendomen kom till Västafrika med slavhandeln och paradoxalt nog gav människorna där tröst och hopp om ett bättre liv. Helgonet Saint Augustine tar sin plats i tematiken, liksom berättelser om såväl polisbrutalitet som vikten av representation. Men även om Blood Orange själv uppfattar dessa teman som de mest centrala, tar han avstamp i något mycket mindre när han berättar om dem. “Dreaming of a life of staying in” sjunger han i Squash Squash och sätter ord på väldigt mycket av det som skivan handlar om – att vilja gömma sig från allt det onda och i stället få chansen att visa upp sina bästa sidor för någon man tycker om.
Texterna är spridda över albumet som lösryckta tankar. En rad som hörs på ett ställe kan lika gärna dyka upp på nytt en stund senare. En låt om oro, närhet och tröst kan i nästa sekund handla om att bli våldsamt överfallen av poliser, för att man sett lite “misstänkt” ut när man haft luvan uppdragen på hoodietröjan. Denna fragmenterade struktur på texterna passar bra ihop med musiken, som domineras av lika tvära kast och saker som påbörjas men inte fullföljs. Ibland ges känslan av att Freetown Sound snarare är ett kollage av idéer än ett fullt utkarvat album.
Att Blood Orange kan skriva hitsinglar råder det inga tvivel om, men han har en historia av att ge bort sina mest kommersiellt gångbara låtar i stället för att ge ut dem själv. De senaste åren har han legat bakom bland annat Solanges Losing You, Sky Ferreiras Everything Is Embarrasing och Carly Rae Jepsens All That, och genom det låtit sin mjuka R&B-stil färga av sig på dagens popscen. Om Freetown Sound hade varit hans försök till ett kommersiellt genombrott så hade han kunnat samla ihop ett gäng sådana låtar, men det finns få spår som går i den riktningen. Best to You kommer närmast, med sina tropiskt varma rytmer och stora melodier, men där lämnas sången nästan helt och hållet över till Empress Of. Hon är bara en av många gäster som tillsammans tar upp ett lika stort utrymme som Blood Orange själv. Under en stor del av albumet tar han rollen som regissör i stället för att stå i strålkastarljuset som skådespelare.
E.V.P. är en av de låtar där han kliver fram som huvudkaraktär, över riffig syntfunk i sant Prince-manér. Det är ett perfekt exempel på hur han på albumet lyckas förena sin typiska melodistil med olika genrer, allt ifrån ren jazz till svävande syntpop. Stundtals blir det så rörigt att det är svårt att slita sig från tanken på vilka höjder som hade kunnat nås om de bästa idéerna hade fulländats, men i stökigheten ligger också en charm som inte går att förneka.
Freetown Sounds drömska melodier vävs samman med en mängd omaka genrer och lägger sig som en varm filt över lyssnaren. Det är ett album som både tröstar under egna kriser och ger förståelse för hur andras kan se ut. Ta en snabb titt på twitterflöden, forum och kommentarsfält och det är lätt att förstå att det behövs musik som gör båda delar.