Blood Orange
Pitchfork Paris, 2/11 – 2018

Egentligen gör sig Dev Hynes inte ultimat på festival. Precis som till exempel Frank Ocean strävar han i första hand efter att göra sin musik rättvisa och i andra hand att möta den stora massans förväntningar. Principer ruckas inte på. Framträdandet anpassas mycket försiktigt efter kontext. Kvalitet och koncept går före crowdpleasing och därför är det svårt att tillfredsställa något så heterogent som en festivalpublik. Den Pitchfork Paris-besökare som har anslutit sig till trängseln framför scenen enbart för att dansa till E.V.P. och You’re Not Good Enough får vänta. Länge. Den som däremot har kommit för att uppleva Blood Orange live, med allt vad det innebär, har desto större tur.

Under spelningens gång befinner sig Hynes omväxlande vid flygeln, elgitarren och mikrofonstativet. Han rör sig ödmjukt över scenen, är komponent snarare än frontfigur – bandet står högt upp på två enorma piedestaler och alla tar den plats de förtjänar. Först när Hynes river av ett utomjordiskt gitarrsolo på Nappy Wonder förstår man fullt vidden av hans gärning och genialitet. Till dess är det i stället körsångarna och saxofonisten som står för de största uppvisningarna, helt i linje med Hynes inställning att det inte är han som är det viktiga: det är musiken, hela musiken. Vi bjuds på klanderfria, vackra och dynamiska versioner av både nytt (Charcoal Baby, Out Of Your League) och gammalt (Augustine, Champagne Dream). Låtarna från nyss släppta Negro Swan gör sig utmärkta live.

Men publiken vill inte ha en konserthallsspelning med rum för eftertanke och slutna ögon: de vill ha en extrovert och explosiv Blood Orange som driver på mot dans och extas. Finessen och hantverket går därför många förbi, med resultatet att vissa tappar intresset. Ofta pratar man i stället för att lyssna och uppe på scenen vidtar man inte några särskilda åtgärder för att råda bot på ouppmärksamheten. Musiken ska tala för sig – och kanske är övertygelsen därom så stark att man skjuter sig själv i foten. De många politiska budskapen kommenteras inte, annat än genom representationen på scen och en svart och en vit snusnäsduk som Hynes då och då viftar med. Vi får ett ”Ça va bien?” och ett ”Merci”. Det är anonymt och introspektivt.

Så blir det dags för Holy Will och något skiftar – stämningen lyfter, publiken vaknar, Hynes släpper plötsligt festen fri när han river av You’re Not Good Enough, E.V.P. och It Is What It Is i snabb följd. Det blir på en gång både plågsamt och njutbart uppenbart att vi hela tiden har hållits på sträckbänken: Hynes har låtit oss vänta med flit. För dem som har varit uppmärksamma under den långa uppkörssträckan blir effekten förlösande och fantastisk. Resten får skylla sig själva. Som tidigare konstaterat är Dev Hynes ingen crowdpleaser – han är en crowdteaser. Av rang.