Intervju

Blood Orange ser samtiden i sig själv

Publicerad: 8 juli 2016 av Filip Hiltmann

”My album is for everyone told that they’re not black enough, too black, too queer, not queer the right way, the under appreciated, its a clapback”

Så skriver Blood Orange, eller Devonté Hynes som han egentligen heter, på Instagram ett par veckor innan det nya albumet Freetown Sound ska släppas. Texten är skrivet på notpapper, och längst ned har han satt fast en bild på sig själv med en nål föreställande Prince kärlekssymbol. Det starka budskapet i kombination med dess utförande är väl talande för hur han fungerar år 2016. Det personliga – notpapperet, bilden på sig själv, Prince-hyllningen – blandat med det politiska. Två element som genomgående går in i och påverkar varandra. Genom att vara personlig berättas också en större historia, som både börjar och slutar långt bortom honom själv.

– I olika skeden i livet tänker man på olika saker, vilket påverkar vad jag vill skriva om. Den förra Blood Orange-skivan kom ut 2013, det mesta skrevs när jag var 26 och jag är 30 nu. Innan det var jag 22 eller 23 när jag skrev den första skivan, det är en stor skillnad. Freetown Sound är väldigt personlig, bara på ett annat sätt än de andra.

När jag ringer upp Devonté Hynes på sprakig linje från Barcelona har Freetown Sound varken släppts eller annonserats fullständigt. Den versionen av albumet jag har fått lyssna på är inte fullständig: än saknas det klareringar av de många samplingar som utsmyckar ljudbilderna. Trots detta verkar han lugn. I jämförelse med många andra artister är han relativt sparsmakad med att ge intervjuer, något som märks genomgående genom hela vårt samtal. Ju mer han förstår att jag är ett fan, någon som älskar det han gör, och inte någon som vill clickbaita med hans citat, öppnar han upp sig mer och mer. Det är så han egentligen vill göra intervjuer. Hellre att en tidning publicerar ett samtal han har haft med vän än ett samtal med någon som inte förstår honom.

Titeln Freetown Sound syftar till namnet på huvudstaden i faderns hemland, Sierra Leone. Cupid Deluxe, den förra Blood Orange-skivan, handlade om staden han har bott i de senaste åtta åren, New York, sett ur sitt eget perspektiv. Den här gången gräver han djupare och undersöker hur hans rötter har påverkat honom och gjort honom till den han är idag, många gånger ur hans föräldrars perspektiv. På Freetown Sound tar Devonté Hynes ett steg tillbaka, tittar på sig själv, samtidigt som han ger en unik blick över samtiden.

Fröet till familjeperspektivet som ligger till grund för de många teman som behandlas såddes egentligen redan på Cupid Deluxe, och musikvideon till inledningsspåret Chamakay. I den åker han till moderns födelseland Guyana och träffar sin morfar för allra första gången.

– Videon till Chamakay var ett sätt att gräva djupare, och kanske till och med början på det här projektet. Freetown Sound är absolut inte slutet på detsamma, och jag tror egentligen att jag bara precis har börjat tänka på det. Huruvida det alltid kommer att kanaliseras genom musik vet jag inte, men jag kommer alltid tänka på det.

– Jag har bott i New York i nio år, och jag flyttade hit när jag var lika gammal som när min mamma flyttade från Guyana till London. Det är också ungefär samma ålder som när min pappa flyttade till London från Sierra Leone. Vi har haft liknande resor vid ungefär samma ålder, och mycket handlar om vad det egentligen innebär.

Devonté Hynes växte upp i Essex utanför London och uppfostrades strikt kristet, ett tema som också behandlas på albumet. I tidigare intervjuer har han berättat hur han som barn tvingades att använda höger hand istället för vänster för att det ansågs som något dåligt att vara vänsterhänt. Men aldrig tidigare har han behandlat uppväxtens verkan på honom själv i sitt skapande. Det är tankar som kommer med åldern.

– Jag tyckte att det var intressant hur kristendom har använts som en kontrollerande form av hopp. I dåliga tider i framförallt många svarta familjer har gud setts som en frälsare, som har en större plan för vad det än är som är dåligt. En sak som är intressant är hur kristendom i de flesta delar av världen används som ett sätt att kontrollera befolkningen, framförallt i kolonierna och i Västafrika. Jag har inget svar på det, utan det är bara något jag har tänkt mycket på. Jag uppfostrades väldigt kristet och för mig kändes religionen som något väldigt kontrollerande. Religion kan vara något väldigt vackert men samtidigt väldigt destruktivt, det tror jag att alla är medvetna om.

Samtidigt som Hynes har en personlig vinkel på sitt skapande, med kopplingen till sin familj, så är bilden han målar upp betydligt större än så. Det är inte bara sig själv han skriver om, utan även en uppochnedvänd värld. Innan Freetown Sound utåt sett hade kommit på tal släppte Hynes den fristående hyllningssingeln Sandra’s Smile som handlar om den misstänkta hängningen av Sandra Bland. En händelse som vittnade om den utsatthet som svarta i USA ständigt upplever. Innan dess, i samband med dödsskjutningen av Trayvon Martin, spelade han in ett helt album av låtar om den uppgivenhet han kände kring domslutet. Låtarna släpptes aldrig. Hynes ville inte själv stå i vägen för sina egna tankar och åsikter, och funderade på att skicka dem anonymt till ett antal tidskrifter, men gjorde det aldrig. Att händelser som dessa har påverkat varför Hynes har börjat reflektera mer om sin uppväxt och sina rötter är givet. Allting hör ihop, även om han inte har slutat göra musik på samma sätt som han alltid har gjort det – utifrån sig själv.

– Om jag inte gjorde musik så hade de här känslorna kommit ut på något annat sätt, så det är definitivt en produkt av vad som händer i världen just nu. Att göra det här var aldrig ett val, det bara hände. Från vissa vinklar tror jag att det ser ut på ett sätt mer än vad det egentligen är, för flera av temana som tas upp går under ungefär samma nämnare. Flera av dem är dock inte vad folk skulle tro om de bara lyssnade på det en gång. Låten Chance handlar om när jag gick och såg Tyler, the Creator och A$AP Rocky, och det jag tänkte på när jag var där. Den upplevelsen, du vet. Jag gör fortfarande saker på samma sätt som jag alltid har gjort bara att jag nu, genom att tänka på saker som har hänt i mitt liv och varför, kanaliserar det hela på ett annorlunda sätt.

– Albumet är egentligen bara jag som tänker: mina tankar kanaliserade i ljud. Mitt album är inget svar eller någon process. Det handlar om sakerna jag tänker på, och har kommit ut på det här sättet för att göra musik är egentligen allt jag kan.

dev 2

Att sampla någon betyder inte enbart att använda sig utav artistens inspelade ljud, utan även att föra in en del av dennes artisteri i den egna låten. På Freetown Sound använder Hynes sig för första gången av samplingar på riktigt. Dels för att någonstans knyta an till sitt eget musikaliska arv, men också för att lägga på lager av annan mening på sina ljudbilder. Detta märks explicit i form av de många vokalsamplingarna som poppar upp med jämna mellanrum, och som både berättar sin egen historia och hjälper Hynes att måla upp sin. Men precis som i allt annat på albumet är samplingstekniken mångbottnad. På låten Love Ya hörs en kvinna i Freetown som på krio talar om hur rebeller kom och förstörde hennes by. Musiken som spelas samtidigt är en egen tolkning av en låt av Eddy Grant, som växte upp i Guyana där hans mor kommer ifrån.

Devonté är mycket mån om vad han samplar och understryker det faktum att det finns en anledning till varför vartenda ljud finns där. Även om enbart ljud ibland lockar så är det fortfarande viktigt vem som spelar och dennes relation till honom själv. En sampling vi börjar diskutera är en vokalsampling från De La Souls Stakes Is High: ”Let me tell you what it’s all about / a skin not considered equal / a meteor has more right than my people”. Rent tematiskt passar den perfekt in i Freetown Sounds övriga referensvärld, och det budskap han genomgående förmedlar.

– De La har jag samplat på grund av vad som sägs, men också på grund av att många av deras skivor på ett musikaliskt plan är inspirerade av J Dilla, och Dilla gjorde just den låten åt dem. Den samplingen och egentligen hela låten Thank You är också en hyllning till Dilla. Om du lyssnar på trummorna så är de till exempel Dilla-inspirerade.

Just J Dilla-influensen sprider sig även till albumets form som skiljer sig från en regelrätt popskiva. I stället för att låtarna bryts av när de slutar så vävs de ihop med den nästkommande som en organisk enhet. En teknik som bland annat är central på Dillas sista och kanske bästa album, Donuts. När jag berättar att jag håller med honom, att albumet verkligen har en flytande känsla, skiner han upp.

– Mixningsprocessen och hur det flyter som ett mixtape är nog den mest medvetna aspekten av albumet. Jag jobbade verkligen stenhårt på att få till det. De senaste åren har jag gjort kassettband i min lägenhet, och det så min hjärna fungerar nu. Jag tror att det har att göra med min bakgrund i klassisk musik och jazz, som ju båda har en mer kontinuerlig form. Du kan börja i vilken del som helst i stycket och fortfarande veta vad du lyssnar på. Det är en känsla jag ville få in på det här albumet, och som jag överlag finner väldigt attraktiv.

Att lyssna på Freetown Sound är som att flyta med i Devonté Hynes strömmande tankeflod. En flod som inte flyter linjärt eller alltid går att förstå sig på, men som alltid fascinerar. Det är ingen torftig kronologisk självbiografi, utan ett eget försök att förstå sig på sig själv. Att någonstans förstå vem man är och varför, sett till upplevelser och utmärkande händelser. Något svar går inte att finna, men i och med att det här är gjort har Devonté Hynes kommit ett litet steg närmare att förstå både sig själv och sin samtid.

Innan vi lägger på säger jag att jag älskar det nya albumet och att jag ser fram emot att se honom på Roskilde, trots att jag inte ens ska dit. Återigen skiner han upp, tackar, och säger att han hoppas att vi ses där. Det kommer vi inte att göra men det gör ingenting – i och med Freetown Sound känns det nästan som att vi redan har träffats.

dev 5

Devonté Hynes om…

…skandinaviska festivaler:

Skandinaviska festivaler är de bästa! De är så bra arrangerade och publiken är alltid grym. Senast jag var här gick jag ju på kryckor, så nu när jag kommer tillbaka ska jag dansa lite extra.

…sin drömlineup:

Det finns många äldre musiker som inte får känna sig som de legender de egentligen är, så de skulle jag absolut vilja ha med innan det är försent. Men om jag fick välja helt fritt skulle jag ha med John Coltrane och hans kvartett.. med Alice Coltrane och Eric Dolphy! Och Loose Joints! (Arthur Russells discoband reds anm.) och sen A Tribe Called Quest.

…att gå på festivaler utan att spela själv:

Jag gick på ett par när jag var yngre, men jag gillade egentligen aldrig att gå på festivaler. De gjorde mig nervös. Hela grejen är så överväldigande för mig, så mycket att ta in. Även om det är ett bra sätt för människor att ta in musik på så föredrar jag nog att gå på enskilda konserter.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1440 [name] => Blood Orange [slug] => blood-orange [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1441 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 35 [filter] => raw ) )