Azalea
Blood Orange
Way Out West, 8/8 – 2019
Publicerad: 9 augusti 2019 av
Freja Wehrling
Blood Oranges artisteri tycks bestå av en serie olika komponenter. Det är svårt att pricka in den musik han gör med endast en genre – och särskilt när hans samarbetspartners ständigt skiftar. Det är en stor del i varför engelsmannens musik känns ständigt fräsch och nyskapande, trots att den egentligen aldrig utforskar så stor musikalisk terräng. Den här flytande och skiftande karaktären är många gånger till artistens fördel, men på Way Out West får helhetsbilden lämna plats för delar som på egen hand inte håller upp spelningen.
Det är i en loj stämning som konserten startar, och alldeles vid början får Champagne Coast ta plats. Man vävs snabbt in i ett musikaliskt vakuum där de mjuka tonerna från scenen inte bjuder på mycket motstånd från låtens hypnotiska trumbeat. Till allas förvåning bjuder ju festivalens första dag på solsken och det är en passande kuliss för låtarna. Dagen till ära har dessutom Dev Hynes på sig en fiskehatt – det är svårt att se hur det skulle kunna bli mer Way Out West än så.
-
Ändå är det som att Blood Orange har lite problem med att ta över scenen och ta till sig publiken. När han spelade på Pitchfork Paris förra året blev det avslappnade intimt och där tog tonerna över hela Grand Halle de la Villette, men på Azaleascenen tycks de flyga iväg innan de riktigt har gjort avtryck. Bandet som han har med sig är fantastiskt duktiga och körsångarna Eva Tolkin (EVA) samt Ian Isiah förtjänar en eloge – de håller definitivt upp spelningen. Blood Orange själv gör också det som förväntas av honom, men det räcker inte ända fram.
Låtarna från senaste släppen Negro Swan och Angel’s Pulse är medryckande, och särskilt Saint rör om spelningen, även om den är lika mjuk som resterande delar av repertoaren. Här står dock den dansanta Best to You ut, och när den lena körsången bytts ut till hoppande syntar så väcks konserten till liv. Här utnyttjar artisten sin dragningskraft och visar att han kan leverera mer energirikt. Vidare fortsätter det dock långsammare igen med både Jewelry och Hope från Negro Swan, som trots att de är ständigt aktuella inte blir mer än vackra avbrott i dag. Och detta är väl lite konsertens största brist – givetvis behöver det inte vara mer än vackra melodier som hörs från scenen, men från en artist som ständigt visar på sin talang och kreativitet kanske man kan förvänta sig lite mer.
-
