Det är alldeles för lätt att pissa på sådant man inte tycker om. Sådant som egentligen inte behöver pissas på. Sådant som egentligen inte är värdelöst, men som för att få någon effekt ändå blir det. Ärligheten, som blivit det mest effektfulla vapnet för att såga något, har på ett märkligt sätt förvrängts och tredubblats i en form helt utan ansvarstagande. I den förvrängda ärlighetens värld skulle Blood Red Shoes In Time To Voices kunnavara fullkomligt värdelös. Men den är inte det. Den är inte heller genialisk, eller revolutionerande, utan svävar mer i facket mellan bra och dåligt. Det där farliga facket, som riskerar att bli offer för effektfullheten.
Bitvis visar britterna upp en förtjänstfull och välarbetad sida av den blomstrande indierocken. Det är trevande, förvisso, ganska ofta, men det finns ändå en grundidé och en röd tråd som ändå binder samman delarna till en helhet. En helhet som ändå känns viktig att poängtera. För när det är trevande, när Lost Kids just agerar efter sin låttitel med en gnutta likgiltighet i tanken, då är helheten viktig, det är då den blottar den långsiktiga tanken. Helheten blir också viktig när Night Light motsätter sig likgiltigheten, när den med allvar i tanken målar upp kvalitet, så stort att ingen kan missa det. Det är då begreppet välarbetad blir mer än bara ett begrepp. Det är först då det går att säga att Blood Red Shoes inte är världens bästa band, men heller inte världens sämsta.