Blossoms – om hype och E-type

Från ingenstans slog Blossoms ned, ett blixtnedslag som sänt av gudarna för att ytterligare elda på den här återuppväckelsen av rock som sker just nu. Helt plötsligt har vi ett till band att tillbe när behovet av snygga gitarrslingor och låtar om krossade hjärtan känns alltför stort.

Som ett band från Stockport, strax utanför Manchester, verkar britterna ha rockmusiken i blodet. För även om bandet själva gärna kategoriserar sig som pop verkar resten av omvärlden fått för sig att det är rock med (på sin höjd) popinfluenser. Det hörs onekligen många olika genrer på deras hittills släppta EP:s och som ruiner av forna tiders ljudvågor rör de sig i Blossoms speciella musiklandskap. I debutsingeln You Pulled a Gun on Me kan man ana influenserna från den legendariska Manchesterscenens äldre och ädlare musikhjältar medan det senaste släppet, My Favourite Room, får dig att tänka på Alex Turners snällare material.

”Jag skulle säga att vi har en större spänning runt oss än hos ordet hype. Hype är ett rätt brett koncept.”

Den ovissa musikaliska riktningen har för Blossoms aldrig varit ett problem, tvärtom. Som halvt odefinierbara och utan en uttalad image verkar bandet ha fyllt i en tom plats på Englands scener. Kvintetten har fått öppna för några av landets musiklegendarer (The Stone Roses, The Charlatans, The Last Shadow Puppets etc.) trots att de inte ens har släppt ett fullt album än.

Vi träffade de fem britterna några timmar innan de skulle spela på Bråvalla och fick ta del av deras tankar om bland annat hype E-type.

Hur är det med er?

Tom: Väldigt bra, tackar som frågor. Det är en skön temperatur utomhus och vi kollade runt på festivalområdet igår; Det ser coolt ut och vi hade kul!

Och hur var Glastonbury?!

Tom: Fantastiskt. En riktigt stor publik, runt 30 000 människor såg oss spela och vi bara kollade på varandra… När vi startade bandet så hade vi inget och att få spela för så många människor är rätt absurt. Det känns som att man gör något värdigt när folk gillar det.

Hur känns det att lämna den galenskapen mot det inte så galna Bråvalla?

Myles: Det här är definitivt galnare. Jag såg E-type igår kväll och det var det bästa bandet jag någonsin har sett live. Han var fantastisk. Jag träffade honom igår kväll ju, fast han träffade dock inte mig.

Charlie: Han vägrade att prata med Myles!

Joe: Wanker E-type, you’re a wanker!

Myles: Fast i och för sig var klockan typ fyra på morgonen och han pratade med någon kvinna så han var nog bara trött. Men det var riktigt bra grejer i alla fall, vi gillar det här stället än så länge.

Tom: Det är verkligen en annan sak här, jag menar Glastonbury är större med mer människor och mer lera, men på ett sätt är människorna som är här och känslan mer galen för oss. Det är annorlunda.

Josh: Vi kom hit och det var fridfullt. Vi behövde inte ha i öronproppar och så.

Charlie: Ja och det är på ett flygfält eller hur? Det är rätt coolt.

Hur känns det att spela för en publik som inte har hört om er lika mycket som de på Glastonbury?

Tom: Man har inte samma slags mur uppe. Man kan njuta av det mer, eller oftast i alla fall. Det är mindre press. Jag kan inte förklara riktigt, men det är som att man inte känner samma måsten. När man spelar för folk som vet vem man är så vet de hur alla låtarna ska spelas och de hör när man spelar fel.

Joe: Ja, de kanske har sett en spela när man var superbra och så spelar man nu och har en dålig dag eller något. De vet vad de kan förvänta sig av en. När du känner till dem vet du vad du kan förvänta dig, annars vet du inte det.

Ja, det blir nästan alltid bra då.

Charlie: Ja, vi kan spela sämre nu.

Joe: Nej jag menar inte sämre..! Man kan bara vara sig själv på ett annat sätt.

Charlie: Skojade. Vi gillar ju att spela och har kul på scenen.

Tom: Vi drar några interna skämt bland oss själva på scenen, ingen annan förstår, men vi fem tycker att det är kul och jag tycker det är kul. Det ”vår” grej.

Hur känner ni för all hype ni får i hemlandet?

Tom: Taggade! Hype är ett brett ord. Jag menar, folk pratar om oss för att vi är bra. Jag vet inte om jag skulle säga att det är samma sak som hype. Om man har bra låtar, gillar att uppträda och är ett bra band – då ser folk att det är äkta och börjar lyssna på en. Jag skulle kalla det för hype om vi sög. Enligt min åsikt är hype när band blir kända, men sedan inte har några bra låtar som backar upp dem. Medan med oss så pratar folk om oss för att de gillar oss. Vilket vi gillar, det är ingen press eller så.

Charlie: Jag skulle säga att vi har en större spänning runt oss än med ordet hype. Hype är ett rätt brett koncept.

Tom: Ja, ibland i England så är det lite negativt. Som att ”jaha, de är bara nästa hype”. Men vi tror att vi kommer att hänga kvar ett tag. Jag fattar ordet hype, det är som att folk är ”hyper” kring oss.

Charlie: I Storbritannien är det många band som blir hypade, men som sedan inte har låtarna eller fansen för att backa upp dem medan vi startade från ingenting. Vi började med att spela på små ställen och byggde oss en fanbas naturligt.

Har ni en väldigt gedigen fanskara?

Tom: Ja, en utomstående som aldrig har hört talats om oss tänker säkert ”Vilka är det här? De är här från ingenstans och blir hypade”, medan vi som varit med om resan känner att det är äkta.

Charlie: Fansen som vi verkar få, de gillar genuint vår musik. Efter bara två låtar eller något känns de som äkta fans. De köper alla album och alla EP:s du släpper och kommer på alla gigs och så.

I och med att ni har blivit mycket uppmärksammade har ni fått öppna för många av Englands legendarer, hur känns det?

Tom: Vi har växt upp med musiken med många av dem banden som vi har öppnat för nu, så i början kändes det rätt knäppt. Som James, Paul Weller, The Stone Roses, The Courtineers…

Charlie: Last Shadow Puppets…

Tom: Ja, Last Shadow Puppets! Jag höll nästan på att glömma bort dem. Vi har i princip öppnat för alla våra hjältar. Och det är ett bra sätt att få fler fans också, så det är verkligen det bästa sortens gig. Vi känner att det var när vi började göra sådana här supportgigs som folk faktiskt började prata om oss och som vi fick ett slags erkännande. Ja, när man pratar om mognaden som ett band är det de bästa slags konserterna man kan göra. För man kan bara jobba på själva till en viss gräns, sedan behöver man någon som säger ”kolla på de här killarna, de äger!”. Och vi gör samma saker med band som öppnar för oss: lyfter upp dem och ser till att folk lägger märke till dem.

Ni skickar det vidare.

Tom: Ja, det är så de fungerar.

Joe: Banden som supportar oss, det är band vi verkligen gillar. Man hade ju inte valt ett band att öppna för en som man inte gillar eller hur?

Tom: Därför blir det verkligen en ära när andra band väljer oss. Och man får se att vi alla är likadana.

Charlie: Nio av tio gånger när man supportar ett stort band i Storbritannien, typ James som vi nämnde, nio av tio gånger är det för att de gillar dig och att det är därför de frågar dig.

Så när ni öppnade för The Stone Roses var det rätt stort. Hur var det?

Tom: Det var fantastiskt. Låter dumt att bara slänga ut det ordet hipp som happ, men det var verkligen det.

Hur känner ni för deras comeback?

Tom: Vi älskar det. Det är en vacker sak. Och vi har samma management som dem så vi får höra vad de tycker om oss och de ger oss tips så det är rätt trevligt…

Josh: Det är rätt overkligt, är det inte det?

Charlie: Och vi har inte nämnt det här bandet Coral än va? Deras sångare, James Skelly har faktiskt producerat vår EP och vi var på turné med dem i Europa. De sjunger den här låten (hela bandet stämmer upp i Dreaming Of You).

Men vad får ni för tips?

Tom: Det är alltid rätt normala saker. Det är aldrig så att de bara ”omg, ni måste prova den här sjuka grejen”. Det är mest…

Charlie: Njut av det kort sagt. Och ta inte saker för seriöst.

Tom: De säger alltid ”kämpa med att fortsätta skriva låtar” också.

Säger de någonsin ”få ingen hybris”?

Tom: Jag tror inte att någonsin vi har träffat har haft det, de har varit rätt ödmjuka. Alla säger alltid att Alex Turner är en tölp som skriver bra låtar, men när vi mötte honom var han verkligen riktigt trevlig.

Joe: Det känns verkligen som att de flesta är så.

Myles: Förutom E-type igår kväll då.

Charlie: Jag tror att, att vara snäll som artist, är halva jobbet. Det är den hemliga ingrediensen till framgång. Om du är någon, men är otrevlig, då tas det oftast ifrån dig. Det är jobbigare att vara oskön.

Har ni skrivit något om det här på skivan? Är den helt klar?

Tom: Nej, men den är helt inspelad och klar faktiskt. Vi ska spela en ny låt från albumet idag, ingen har någonsin hört den innan. Eller ja, det är andra premiärer för vi spelade den i Madrid för två dagar sen, men det var ett litet ställe och ingen lyssnade på oss. Men albumet kommer ut om bara någon månad så det är mycket spännande.

[Blossoms släpps den 5 augusti på Virgin EMI]