Jag var nog inte ensam om att bli något bekymrad när Blur avslöjade att deras kommande album skulle vara ”inspirerat av Asien”. Att krydda sin högst västerländska musik med något ”etniskt” är i bästa fall bara trist, platt och pretentiöst, och så även i det här fallet. Men Blur är för kompetenta för att slänga ur sig ett dåligt album, och lyckligtvis så är det svårt att värja sig mot The Magic Whip.
För det första så är det ett album som är fyllt till bredden av den där speciella Damon Albarn-melankolin han vanligtvis reserverar för Gorillaz eller sina soloprojekt. Spår som New World Towers och Mirrorball hör till de absolut bästa på albumet, luftiga och på något sätt spöklika produktioner med melodier som vägrar lämna mitt undermedvetna. För det andra så är de mer direkta spåren också lysande, I Broadcast och inledande Lonesome Street är precis den sortens medryckande popmusik som blivit gruppens framgångsfaktor, fast anpassad till albumets säregna produktion: skramliga gitarrer möter bubbliga syntar och väldigt spontan percussion.
Go Out är också underbar, och så mycket bättre utan den totalt meningslösa videon den först släpptes tillsammans med. Låten känns så underbart dekadent när de aggressiva gitarrerna obrytt gör entré och minglar med de excentriska elektroniska ljuden, allt medan Albarn levererar sin patenterade nonchalanta sångstil. Blur när de är som bäst helt enkelt.
Albumet dippar en aning mot mitten, My Terracotta Heart känns lite för mycket som någon slags easy-listening för kronisk deprimerade farbröder, och There Are Too Many of Us och dess akustisk-militära marscherande stil fungerar verkligen inte alls. Som tur är får bandet tag i rodret ordentligt och styr skutan mot ett par riktigt solida spår som får lov att avsluta albumet, däribland den charmigt Beatles-tralliga Ong Ong som verkligen behövs som motvikt till den tyngande melankoli hela The Magic Whip är marinerad i.
Precis som i fallet med Arcade Fire och deras Haiti-inspirerade album Reflektor så fungerar The Magic Whip trots, snarare än tack vare, sin tematik och estetik. Det är en väl godkänd och efterlängtad comeback för ett band vi gärna vill se släppa nytt material även fortsättningsvis, och då förhoppningsvis med fräschare idéer att backa upp sitt låtmaterial med.