Anonymitet och mystik är två ord som står i nära relation till Boards of Canada. Antalet intervjuer de gjort kan räknas på en hand, och duons privata hållning har också närt den otroligt dedikerade fanskaran som till synes lagt all sin vakna tid för att lösa de minst sagt komplicerade pussel som ledde fram till nyheten om Tomorrow’s Harvest, brödernas fjärde album och det första på åtta år. Kulten kring bandet har till och med gått så långt att vissa fans på allvar börjat fråga sig om Michael Sandison och Marcus Eoin inte i själva verket är Gud. Utan att kommentera det påståendet kan man emellertid lugnt säga att Boards of Canada har en sällsynt förmåga att fängsla människor genom sin musik, och göra dem till trogna följeslagare.
Tomorrow’s Harvest gör ingen besviken på den punkten. Albumet har varken Geogaddis mörka estetik eller The Campfire Headphases ojämna gitarrslingor, utan landar snarare i närheten av debuten Music Has the Right to Childrens mer atmosfäriska sida. Skivan har samma format som BoC-album alltid har; en timmeslång resa på runt sjutton stationer över ambientlandskap byggda av mjuka synthar och grynigt programmerade trummaskiner. Gemini öppnar överraskande albumet med en fanfar, men sätter sedan plattans riktning med sin ångestfyllda drone. Fanfaren spelar samma roll som den övergivna radio som sprakande spelar The Ink Spots loungejazz i öppningsscenen till Fallout 3; en till synes malplacerad detalj som gör den kommande ödsligheten så mycket starkare. Skillnaden är att Tomorrow’s Harvest inte är satt i en post-apokalyptisk miljö. Det är snarare en föraning om vad som komma skall.
Känslan av att en katastrof är på väg genomsyrar hela albumet. Det är lugnet före stormen, fast kalla, hårda vindar redan har blåst upp. Narrativet förs framåt av korta mellansekvenser som den avlägsna robotrösten i Telepath och Urituals gnagande drone. Dessa delar ger intrycket av att Tomorrow’s Harvest består av urklipp tagna ur ett större sammanhang; ett sammanhang vars händelseförlopp enbart Boards of Canada är medvetna om och här erbjuder oss en glimt av. I det avseendet blir albumets soundtrack-inspirerade stil också effektiv; dess funktion är likt filmmusik att föra en historia framåt. Det är ett långt, suggestivt äventyr som ändrar skepnad vid varje lyssning. Låtar som tidigare bara var trista mellanspår blir plötsligt framträdande och de tidigare huvudnumren glider in i bakgrunden. Ett som står ut är Cold Earth, som intensivt målar upp ett öde landskap med en fara gömd i det fördolda, och hur skrämmande nära detta fientliga är; möjligtvis en referens till vår världs ökade politiska spänningar följt av ett framtida atomkrig eller en jord ödelagd av klimatförändringar. Morgondagens skörd blir en död öken, vilket också omslaget indikerar med sin spöklika vy av San Fransisco (mänskligheten) och det karga, obeboeliga landskapet i förgrunden. Tematiken är konsekvent, och förstärks av Sick Times uppgivenhet inför det oundvikliga och den drömska verklighetsflykten i Nothing Is Real. När albumet till synes landar i förlösande Come To Dust följer obekvämt den nattsvarta epilogen Semena Mertvykh därpå, som för att påminna om hur allt ont går i cirklar.
Tomorrow’s Harvest är Boards of Canadas mest sammanhängande och fokuserade album sedan Music Has the Right to Children. Den röda tråden utkristalliserar sig efterhand, utan att för en sekund berätta för mycket. Det är sagolikt vacker electronica, ett av de verkligt stora lyssningsäventyren och en fantastisk återkomst av ett band som aldrig tycks förlora sig själva.