bob hund
0-100

20 maj, 2019
Recension av Malcolm Jeppsson
6

Sedan det tidiga 90-talet är det ett allmänt känt faktum att bob hund berört varje människa som någonsin fått uppleva dem, vare sig det är på skiva eller i deras stundtals överdrivet (men aldrig oförtjänt) livfulla publikhav. Jag är inget undantag – sedan jag som tioåring såg dem live första gången har jag varit fastkedjad, förtrollad av varje textrad, varje ologiskt tonartsbyte, varje glappkontaktigt gitarrsolo. Det finns någonting fullkomligt unikt i soundet, i estetiken, och framförallt i attityden. Inget band är som bob hund.

Men 90-talet är längesen nu. Ungdomligheten och naiviteten har fått lämna plats åt allvaret och analysen. Det är dock inget nytt inslag i bob hunds musik – det har visat sig mer och mer sedan bandets comeback för hela tio år sedan. 0-100 är inget undantag, utan en fortsättning på just det. De en gång tonsatta råa och provocerande känsloutbrotten har lagomiserats till snäll, finurlig popmusik. Tycka vad man vill om det faktumet, men det kvarstår likväl.

Albumets inledande titelspår är svängigt, och det är skönt att höra att det dansanta inte heller denna gång är något som det kompromissats med i bandets förvandlingsprocess. Det är också tillfredsställande tydligt att det ligger stor omsorg i ljudbilden, som är precis lika fantastisk genom hela albumet. Den är rund och luftig, men ändå utan att förminska den nödvändiga råheten i soundet.

Första spåret är även var vi får höra albumets snyggaste textrad, “Vi talade om vädret, världens varmaste kallprat”. Annars är texterna det absolut sämsta med skivan, och så har det tyvärr varit de tre senaste studioalbumen. Thomas Öbergs en gång prisbelönta ordlekar saknar motivation, de bara finns där för att de måste. Syftet med dem borde inte vara (och är nog inte heller egentligen) att förvirra lyssnaren, det borde vara att bidra med något att relatera till i musiken. Det är skillnad på att rimma för att man vill förstärka ett budskap och på att göra det bara för att det låter finurligt.

Hos de fem ihärdiga instrumentalisterna i bob hund verkar det finnas ett nyfunnet intresse för simplicitet, och det ger ett fräscht intryck. Impopulärmusik och Fallfrukt, albumets snyggaste låtar, är just det på grund av att de förlitar sig på relativt enkla och repetitiva riff, och om Thomas Öberg som tidigare nämnt inte hade krånglat till det så mycket så hade vi kanske fått se en helt ny sida av bandet – som uppenbarligen fortfarande är på jakt efter nya sätt att uttrycka sig på. Det går inte ihop med texterna, och Öbergs expressiva sätt att leverera dem på, när det instrumentala mer och mer strävar efter förenkling, båda tonalt och strukturellt.

Med det sagt så har 0-100 verkligen sina stunder, och genomsyras av ett mysigt gung. Att vicka på tårna är lika oundvikligt som alltid när det gäller bob hund. Här finns så många idéer att bygga vidare på, små musikaliska dörrar som står på glänt och bara längtar efter att bli uppslitna. Oron inför bandets nästkommande projekt är icke-existerande. Trots att kvaliteten är varierande genom albumet så passar allting in i helheten, och intrycket är inte ofokuserat. Det märks att bob hund fortfarande har en riktning, och den är mycket tydligare än på föregångaren Dödliga klassiker, som är det i särklass sämsta som bandet gjort. 0-100 är bra, stundtals så pass bra att man får lust att stänga av och lyssna på en tidigare platta.

Skivbolag: Adrian Recordings

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 208 [name] => bob hund [slug] => bob-hund [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 209 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 61 [filter] => raw ) )