Bob Hund vet att tvekan dödar: ska du göra en låt baserad på en ordvits så banal som RockaBilligt så måste du göra det helhjärtat. Thomas Öbergs hängivna sång, där han pendlar mellan teatral spoken word och att vråla, ger ett helt psykotiskt intryck som fungerar väl mot de hetsande trummorna och den tätnande instrumentationen.
Jag måste erkänna att mitt intresse för Bob Hund inte varit särskilt stort på senare år. Kanske upplevde jag mig ha växt ifrån ett band som mest sysslade med att vara fyndiga och leverera energiska liveshower: två beundransvärda egenskaper, men inget som gör att jag skriver upp releasedatum i kalendern. Denna EP beståendes av 5 låtar innebär för mig en återförening med bandet, men också en omvärdering: Bob Hund är mycket mer än vad jag förstått. Förklaringen ligger mycket i texterna. De är lika impressionistiska och surrealistiska som omslaget, men det innebär inte att de saknar substans. De känns inte heller pretentiösa, även om de flummiga meningarna Öberg satt ihop lätt kan missförstås så.
Jag inser dessutom plötsligt att Bob Hund inte håller på med något så ytligt som ”ordvitsar”. Genom att använda sig av språkliga dekonstruktioner så framhäver de det absurda i det vardagliga, och får det vi tar för givet att framstå som främmande genom att belysa det underifrån. Som i Reserverat för spöken, en låt som får någon slags allvarlig underton genom att föra tankarna till gränser, levnadsutrymme och exkludering, utan att ens nämna sagda ämnen. Till och med RockaBilligt kan tolkas som kommentar på musikartisters ändrade levnadsvillkor till följd av musikindustrins stora omvälvningar på senare år. Det gäller att rocka lika effektivt som tidigare, men nu med en striktare budget och helt utan MTV-drömmar.
Musiken är i sig inte direkt revolutionerande, men bandet äger fortfarande ett helt eget sound i och med sitt pillemariska rockdriv med luftig elektronisk överbyggnad. Arrangemangen känns genomarbetade och produktionen modern: en utvecklad och uppdaterad version av soundet de slog igenom med under 90-talet. Att de egentligen använder samma grundläggande ljudpalett som förr är inget problem, då de lika lite nu som då verkar bry sig om trender inom popmusiken. Det luktar inte sunkig reunion-nostalgi.
Nu när de i sommar besöker både Roskilde, Siesta och Pipeline så finns det, i vanlig ordning, ingen anledning att missa ett av Sveriges bästa liveband. Men det finns också många skäl att gräva sig bakåt i deras diskografi och på riktigt upptäcka en av Sveriges mest originella rockgrupper, både på 90-talet och idag. Den här EP’n är en lysande introduktion till hela kalaset.