bob hund
Roskilde, 1/7 – 2015

När bob hund går på scenen så förkunnar gruppen att de auktionerat ut sina instrument och att allt på scenen är lånat. Trumsetet har de funnit i Köpenhamn, och syntarna är tagna från olika skolors musiksalar. Förutom att ljudet inte är så rent och klart som det kanske skulle ha kunnat vara så märks det inte nämnvärt.

Thomas Öberg måste vara en av Sveriges absolut bästa scenpersonligheter genom tiderna. Han får helt utan ansträngning igång den värmeutmattade publiken och vevar igång en hektisk stämning genom att varva de hetsiga låtarna med sitt underfundiga mellansnack. Han är systemkritiker, kritisk mot nervsystemet och solsystemet det vill säga. Han är nervös, just för att allt är under kontroll, inte tvärtom. Hans funderingar har ändå en del substans, då feminism och miljökamp smyger sig in i de bisarra utläggningarna på smakfullast möjliga sätt: det blir aldrig jobbigt preachy eller högtravande.

Inte heller blir Öbergs scenpersonlighet störande, vilket egentligen är ett totalt mysterium med tanke på hur hela den här pillemarisk-duracellkanin-möter-lekledare-grejen borde irritera folk bortom alla gränser. Han grimaserar, slickar helt random på sina axlar, ber någon annan hålla mikrofonen åt honom bara för att han kan, och så vidare. På något sätt funkar det.

bob hund är bob hund, varken mer eller mindre: de gör inget nytt eller oväntat (eller ja, inget oväntat innanför ramarna för vad bob hund brukar syssla med). Men det finns egentligen inget som behöver lagas eller förbättras. Att ett band alla förväntar sig ska vara fantastiska gång på gång faktiskt är fantastiska, det är en otrolig bedrift, och jämfört med övriga konserter denna dag så spelar bob hund i en egen division.

Men kanske är det inte bara bandmedlemmarnas förtjänst. När det skapas snälla moshpits som omvandlas till galna dansgolv för alla, utan att det blir en grabbig maskulinitetsuppvisning, så är det väldigt tydligt att publiken är lika viktig som bandet när det gäller att skapa en minnesvärd och bra konsert. När bob hund går av så applåderar publiken rockgruppen ordentligt, men de borde applådera sig själva lika mycket.

Publikens starka gensvar triggar också bandet till maxgränsen. Öberg bygger ett sedvanligt torn av sina monitorer, och ignorerar varningen han får från vakten som springer in på scenen. När samma vakt håller upp två fingrar i luften för att signalera att bandet har exakt två minuter kvar av sin speltid så drar de av Allt på ett kort, med motivationen att den ju är exakt två minuter. Bandet verkar inte vilja lämna scenen och publiken verkar inte vilja lämna bandet, vilket är ett särdeles gott betyg för en spelning som sker medan solen fortfarande är uppe. Jag tvivlar starkt på att Mars Volta-offshooten Antemasque, som bob hund vikarierar för denna afton, skulle kunna matcha den grymma stämningen som skapades vid Avalon-scenen ikväll.