Bobby Womack
Roskildefestivalen, 5/7-2013

Bobby Womack är snart sjuttio år gammal. Han är en av de få överlevande soullegenderna från 1960-talet, har gjort musik i över femtio år och är invald i Rock and Roll Hall of Fame. Han skrev The Rolling Stones första listetta i Storbritannien – It’s All Over Now – och var bakgrundsgitarrist till Sam Cooke, men allra mest känd är han kanske för att ha skrivit alldeles sagolika Across 110th Street, som han och hans otroligt kompetenta band väljer att öppna med på Roskildefestivalens Orange Stage.

Det märks att Womack inte är ung längre, men att hans röst håller så pass bra är lite av ett mirakel med tanke på att han levt i sju decennier, kämpat mot kokainberoende under två av dem och dessutom besegrat både hjärtproblem och cancer. Scennärvaron är det inget fel på, även om han får behövligt stöd av sina bakgrundssångerskor med sånginsatsen. Womack känns dock inte som den självklara huvudpersonen ikväll; hans liveband är så rutinerat och tight att det nästan är skrämmande.

I synnerhet är det bakgrundssångerskorna och blåssektionen som visar upp enormt själfull inlevelse i sin leverans, förutom Rustee Allen från funkpionjärerna Sly and the Family Stone som ger en uppvisning i hur man spelar sexsträngad bas. Tillsammans med Womack lyckas de med konststycket att hålla känslan och groovet uppe genom hela den hitspäckade setlisten, som flyter smidigt med naturliga jamsessions mitt i låtarna där musikerna turas om att briljera. Nobody Wants You When You’re Down and Out står ut som det absoluta paradnumret trots hård konkurrens från If You Think You’re Lonely Now, The Bravest Man in the Universe från fjolårets comebackskiva med samma namn samt en cover på Sam Cookes episka A Change Is Gonna Come. Efter I Can Understand It går Womack av scenen, samtidigt som solen går ner bakom den orangea tältduken. Det gör ingenting att han skippade Woman’s Gotta Have It. Vi har nyss bevittnat en legend.

Foto: Magnus Olsson