Bombay Bicycle Club kan inte liknas vid något bättre än vid en identitetskris i ständig rörelse. Som en tonåring i desperat jakt på att hitta sig själv – eller kanske snarare fastna vid att vara någon, eller någonting. Det är någonting som har genomsyrat varenda ett av Bombay Bicycle Clubs album. Det är ett sådant helhjärtat, genuint försök att eftersträva någonting som aldrig riktigt kommer tillhöra dem, en identitet som helt enkelt inte visade sig vara intressant nog i jämförelse med ansträngningen som krävdes för att nå dit.
So Long, See You Tomorrow är, olikt från de tidigare albumens inriktning på folk, indie och pop en blandning av sample pop och world music. De har samplat i tidigare album, men aldrig riktigt så påtagligt som det är här. Det finns Bollywoodsound som en stomme för en låt, välpolerade synthslingor som bär låtar, programmerade beats som vilken hiphopartist som helst i sin tur skulle kunna sampla. Det är snyggt producerat, det finns intressanta konstanta slingor, men det är någonting som inte når ända fram. I alla försök att skapa nya, spännande twistar på låtarna glömmer de någonstans bort att lämna ut sig själva.
Det är inte så påtagligt om en lyssnar på spåren var och en för sig – beskådar man dem utifrån sin kontext finns det tusen gömda skatter. Som i titelspåret där ett ihärdigt synthljud står i fokus, James Blake-doftande Eyes Off You, stämmor i total harmoni i It’s Alright Now, shoegazevibbarna i introt till Come To. Men efter en timme inser man att Jack Steadmans röst låter tom under alla lager och tappar bort sig själv i musiken. Musiken som samtidigt är så otroligt mycket – perfekta trummor och klockrena gitarriff, melodier som utan problem sätter sig på hjärnan, men någonstans i all denna textbook perfection förlorar de det som enligt mig är vad som avgör om en skiva blir fantastisk eller inte – känslan bortom ljuden. Det blir så pass övertydligt att de verkligen försökt experimentera med den här skivan, till den nivån att känslan och flytet försvinner.
So Long, See You Tomorrow krossar inga barriärer och stannar i sin färglösa experimentalism. Det känns som att de har lagt så mycket fokus på att soundet ska låta perfekt att det på vägen förlorat sin själ. Ett par försök till, sen kan nog Bombay Bicycle Club hitta rätt genom hela sin långa, men nödvändiga, identitetskris.