Det var många gånger oklart huruvida det skulle bli något ytterligare släpp med Bon Iver, projektet Justin Vernon startade upp för att hantera sjukdomar och hjärtesorg i slutet av förra decenniet. Bara förra sommaren visste inte Vernon om det var värt att göra ytterligare en skiva och genomlida hela den karusell som skulle komma med den. Bon Iver hade blivit så pass stora att han blev igenkänd på gatan, något som inte alla klarar av – i alla fall inte Justin Vernon. Till slut kom dock beskedet – Bon Iver skulle spela ny musik under den egenkuraterade festivalen i Eaux Claires som sedan var tänkt att mynna ut i ett nytt album. Men för att det skulle kännas rätt att göra ytterligare en fullängdare var han tvungen att ta ut svängarna, göra något radikalt, något som inte var fastbundet vid gamla konventioner. Sagt och gjort, resultatet är 22, A Million.
Alla låtar på 22, A Million är döpta med kryptiska symboler och har förhållandevis gåtfulla titlar i jämförelse med tidigare, som om Justin Vernon försöker dölja något. Samma tillvägagångssätt går också att hänföra till musiken, som låter sönderhackad och modifierad, utan att någonsin tappa det som gjort Bon Iver till det projekt det är. I stället för att explicit meddela vad låtarna handlar om låter han lyssnaren själv tillskriva mening i symbolerna och de ackompanjerande musikstyckena. Under den presskonferens bandet höll innan albumsläppet berättade Vernon att han var trött på att cirkulera i samma emotionella sfär som de tidigare verken existerar inom. Han kunde inte göra en skiva till rotad i sorg, utan var tvungen att utforska ny mark för att det över huvud taget skulle bli ett nytt album. 22, A Million är marken där Vernon utvärderar sig själv och sitt skapande, och som stundtals genererar fler frågor än svar.
I stället för sorg är 22, A Million rotad i en vilja att bryta sig loss från det som har varit, hitta sig själv igen, och på så sätt hela sig. För oavsett om Vernon vill erkänna det själv, så kommer Bon Iver alltid handla om en typ av självterapi – i vilket fall för hans lyssnare. Viljan att gå vidare går att höra i nästan varje aspekt av albumet. Det finns stråk av hans numera nästintill patenterade vocodersång, eteriska blåsslingor och ljud som inte riktigt går att placera, samtidigt som Vernon aldrig kompromissar med låtarna i sig. 21 M♢♢N WATER smyger sig fram på en bädd av okonventionella ljud, och ____45_____ är som en soloduett mellan Vernon och en saxofon. Han håller hela tiden tungan rätt i mun. Ett experimentellt album kan för akter som Bon Iver sluta upp i överflödiga syntar och en helt ny ljudbild. Dit styr Justin Vernon aldrig skutan, utan är radikal i det lilla. Till exempel innehåller första spåret 10 d E A T h b R E a s T ⚄ ⚄ en sampling av Vernons favoritklipp på Youtube innehållandes en uppvärmande Stevie Nicks, och ett annat spår innehåller ett egenuppfunnet instrument.
Det är när det okonventionella blandas med det konventionella som 22, A Million blir det album det är. Det gäller både instrumentationsmässigt och den mystik som cirkulerar kring hela albumpaketet. Någonstans känns det som att Vernon har samma ambition och känsla att förmedla som han alltid har haft, bara att han inte längre klarar av att göra det så explicit som innan. Det handlar fortfarande om teman som självterapi, en sorts hjärtesorg, ångest och att tappa bort sig själv i livsströmmen. Kanske behövs det en gnutta mystik, något att dölja sig bakom, för att han ska kunna ge ut ett album som 22, A Million i dag. Att låta symboler och för honom nya ljud förmedla något som han velat förmedla hela tiden. Det är i det lilla som Justin Vernon är radikal, och det är även det som får 22, A Million att kännas som den perfekta återkomsten för Bon Iver. Det är tillräckligt nära sin föregångare för att fortfarande vara Bon Iver, och tillräckligt långt bort för att kännas som ett steg framåt. Justin Vernon skriker i det tysta – och det gör han med bravur.