En av Bon Ivers absolut största tillgångar i karriären har varit den ständiga förmågan att överraska. Ingen visste vem Justin Vernon var när han för elva år sen gav oss For Emma, Forever Ago – ett album vars mystik och spartanska skapelseprocess genererade en omedelbar klassikerstatus. Ingen förväntade sig att det självbetitlade andra albumet skulle bjuda på betydligt större instrumentationer och vara produktionsmässigt mer ambitiöst. Och efter en långvarig paus förväntade sig nog ingen att 2016 års 22, A Million skulle visa sig vara en alldeles ljuvligt glitchig och förvrängd dekonstruktion av allt det Bon Iver byggt upp. Vernons musikaliska rastlöshet har alltid varit hans största styrka och Bon Iver har bara blivit mer intressant utav den.
Det är därmed lite utav en besvikelse att behöva konstatera att det mest överraskande med Bon Ivers fjärde album är dess framflyttade släppdatum. På i,i har Bon Iver, på gott och ont, hittat hem i sitt sound och han välkomnar oss in tre veckor tidigare än vad som ursprungligen var planerat. Med sig har han flera artistsamarbeten (bland annat James Blake och Moses Sumney) och ett stycke låtar som kreativt sett tar lika många steg framåt som bakåt.
Delvis komponerat som soundtracket till en dansföreställning som framfördes 2018 är i,i Bon Ivers mest tematiskt splittrade album hittills. Här finns inga organiska låtövergångar eller sammanlänkade låttitlar. För första gången har Bon Iver släppt ett album som inte är som allra bäst när det konsumeras i sin helhet. Låtarna står sig bättre som en skara noveller än som ett enhetligt och komplett narrativ, något som förstärks av de nu karakteristiskt kryptiska texterna och det faktum att låtarna är så oerhört varierande i tonalitet och instrumentation.
När i,i är som bäst fungerar det som den felande länken mellan Bon Iver och 22, A Million. Låtarna är fortfarande rastlöst komponerade och besmyckade med pitchshiftade samplingar och dundrande syntar, men produktionen är betydligt mer majestätisk och instrumentationen mer organisk än vad den var senast. Det är en samling låtar som gjorda för att framföras live, något som inte minst hörs på förstasingeln Hey, Ma och i Naeems emotionella allsångsrefräng. Insikten om att Bon Iver har gått och blivit ett arenarockband gör Vernons låtskrivande gott och många av låtarna här kommer nog inte finna sin fulla rätt förrän man får känna de nära inpå huden.
Men sett till låtarna finns här också väldigt få riktiga nyheter. Här trängs de mest avskalade stunderna bandet bjudit på sedan debuten och på vägen dit hinner man få sig en varm påminnelse om bandets alla tidigare stordåd. Marion låter som en kvarglömd pärla från For Emma-eran, We är en ny och strålande sångmelodi ifrån att vara en oerhört lat Minnesota, WI-cover och Jelmore hade suttit fint bredvid 715 – CRΣΣKS på 22, A Million (eller varför inte på fjolårets Aaron Dessner-samarbete Big Red Machine). Låtarna här är välkomponerade och starkt framförda, men endast ett fåtal lämnar en lika emotionellt berörd som man blivit van vid. Vernons röst ligger längre fram i mixen och är naknare än någonsin, men han lämnas ofta ensam ansvarig att bära låtarnas riktiga tyngd. En känsla av bekvämlighet och trygghet har smugit sig in i hans låtskrivande och alldeles för ofta börjar det starkt men avslutas på tok för abrupt. Man lämnas bestulen på den katarsis man trott sig vara lovad och som man vet att Vernon bemästrar likt ingen annan.
Det kanske är orimligt att alltid förvänta sig det oväntade, men för första gången låter Bon Iver till freds och till ro i sitt uttryckssätt, något som gör i,i till en väldigt antiklimatisk och förutsägbar lyssning. Kasten i Bon Ivers diskografi har nämligen alltid varit tvära, men aldrig ogrundade. Genom deras tre första album har det löpt en röd tråd spunnen utav hjärtekross, isolerad rastlöshet och studioexperimenterande – tre konstanter som alltid närvarat hur varierade albumen än varit rent ljudmässigt. På i,i är däremot känslorna mer samlade, isolationen utbytt mot öppna vänskapliga samarbeten och experimenterandet inte längre särskilt banbrytande. I en perfekt värld hade detta varit deras självbetitlade album – det album där de cementerar vilka de är och vill vara. i,i är nämligen ett mycket bra och kompetent album. Men när ens största styrka varit förmågan att överraska är orden ”mycket bra” och ”kompetent” inte överraskande nog.