Bon Iver
Primavera Sound, 1/6 – 2017

2007 – Bon Ivers Justin Vernon har spenderat vintern i en stuga och skrivit sorgebearbetande musik för sin egen skull, musik som aldrig är tänkt att ges ut. 2017 – Justin Vernon står på Primavera Sounds största scen, spelar nyss nämnda låtar, och ett hav av människor sjunger med. Det är ett decennium där en osannolik superstjärna vuxit fram, där förlorare blivit till vinnare – ett filmslut där underdogen når hela vägen fram.

Tyvärr är inte framgång detsamma som lycka. Konsertens första ord – “It might be over soon” – är inte bara ett löfte till icke-fans som befinner sig i publiken, utan vittnar också om ett mående i som ligger kvar på botten. Bon Iver tar oss genom ångestattacker och livstrött uppgivenhet med en smärtsam trovärdighet och får den varma Barcelonanatten att kännas som 30 grader kallare. Vi behöver inte förstå alla gåtor och kryptiska siffror som han lindat in sin nyblivna estetik i – det räcker med att det känns som att vi förstår.

Under konserten har Vernon omringat sig med ett storskaligt liveband. Smattrande trummor och överlappande körer får den intima musiken att fylla ut scenen på ett sätt som förväntas av en headlinespelning av detta mått. I mitten står han själv och är djupt insjunken i sin syssla. Med hörlurar och slutna ögon uppstår inte mycket till publikkontakt, men tack vare just musikens intimitet fungerar det ändå. Några av hans få ord riktar sig mot det lustiga i att thrashmetalbandet Slayer soundcheckar på scenen mitt emot, och vid en imaginär jämförelse blir han deras totala motsats. Intensiv, ibland maximalistisk – absolut, men Bon Iver får den största scenen att kännas liten på ett sätt som få andra headliners skulle lyckas med, eller ens sträva efter. När Vernon är som mest fokuserad är han helt och hållet uppe i sitt eget huvud, och att se honom spela blir närmast som att titta in i en studiosession. Nackdelen är att han har svårt att fånga upp momentum – fördelen är att musiken i sina bästa stunder byggs upp med en våldsamt kraftig laddning.

Efter ett set som huvudsakligen bestått av låtar från de två senaste albumen, avslutar han med de råare och mer avskalade Creature Fear och Skinny Love från debutplattan. Den sistnämnda är hans Imagine, hans Wonderwall – den har tolkats av andra i oändlighet – men ingen sjunger den som han gör. När orden skrevs var de aldrig tänkta att höras av någon annan. Nu ekar de ut över en publik som kan dela hans sorg och finna tröst tillsammans med honom.