Born Ruffians
Reeperbahnfestival, 26/9-2013

Vissa band skriver sitt bästa material efter ha spelat tillsammans i flera år, andra träffar helt rätt på debuten och lyckas sedan aldrig riktigt matcha det. Born Ruffians hör till den senare kategorin. Där debuten Red, Yelow & Blue är snyggt oslipad känns andragiven Say It som ett hopplöst försök att upprepa samma bedrift och ledde till att bandet nästa blir en parodi på sig själva. Med en anonym tredjeplatta från tidigare i år (som visserligen inte är dålig, bara inget mer än en axelryckning) har mitt hopp om att bandet återigen ska kännas aktuella nästan utraderats helt.

Mina förväntningar på bandet är således inte speciellt höga, och bara för ett par dagar sedan var mitt mål inställt på att istället se Delorean som spelar samtidigt. Under tågresan ner visar det sig att Born Ruffians fått en ny speltid, vilket öppnar upp för att se båda banden. Nåja, väl på plats visar det sig att det är en förvånansvärt liten skara människor som tagit sig till den nedlagda bunker som bandet spelar i. Tusen personer ska få plats, men stället är inte ens halvfullt. Jag vet inte om det beror på att den ligger ett par minuters promenad bort från själva Reeperbahnområdet och resterande klubbar eller om det faktum att James Blunt (festivalens oklaraste bokning, för övrigt) spelar samtidigt.

Kanadensarna gör dock vad de kan för att få igång oss, men då man förståeligt nog väljer att spela mycket från deras senaste skiva är det inte många som är med på noterna. Energin går inte att klaga på, i ena sekunden framstår bandet som ett Vampire Weekend på speed för att i nästa mer likna ett ointressant coverband som består av samtliga stereotyper från en amerikansk high school-film. Den halvnördiga trummisen, smårunda bassisten, skalliga gitarristen samt den snygge och karismatiska sångaren förstärker bilden av att det här är ett band som inte riktigt gått vidare. Inte bara till utseende, för hur trallvänligt det nya materialet än är det aldrig i närheten av debuten.

När den förväntade responsen uteblir verkar bandet tröttna lite, som om luften helt gått ur dem. Jag passar på att köpa en öl till, min kompis smiter ut i det gemytliga rökrummet för att ta en cigarett. Det dundrar på rätt bra bakom mig, ljudet sitter där det ska men det räcker liksom inte. Känslan av att spelningen lyfter något steg när jag står med ryggen mot bandet får lite tala för sig själv. Ett par lustigt placerade bassolon senare återfinner bandet sin förlorade energi. Nu är det också dags för bandets tidigare material, i form av dunderhitten Hummingbird och trallvänliga I Need A Life (som konstigt nog spelas i omvänd ordning jämfört med skivan).

Jag förflyttar mig närmare och nu spiller jag öl med svettiga tyskar som om det inte fanns någon morgondag. Först nu känns det som spelningen tar fart, det är synd att det ska krävas en transportsträcka på 30 minuter för att det ska ske. Avslutar gör man med svängiga Needle från Birthmarks, en av de få låtar på skivan som sticker ut. Med en allsångsvänlig text avrundas spelningen på bästa vis, men det är ändå med en liten besk eftersmak som jag beger mig ut i den tyska sensommarnatten mot nästa klubb.