”Jag är tjugoåtta år, det är tjugoåtta år sedan jag föddes … Jag förstår inte hur det kan vara så att jag blivit född, att jag är född av andra människor. Jag känner mig inte som de; jag blir så förvånad när jag känner smaken av mitt eget blod …” Det mesta som finns att säga om att vara 20-något i Stockholm blev sagt i Isabelle Ståhls debutroman Just nu är jag här förra året: att vara en perfekt Insta-feed men inte längre vara en fysisk kropp, den gamla vanliga “ensamheten”, hur alla går i terapi och pratar om att de gör det, hur alla jobbar timmar men ingen pratar om att de gör det. “Said ‘hello’ and no one answered / Yeah, I really hate my job”, sjunger den inflyttade Umeå-bördiga Nora Karlsson från en vanlig arbetsdag i Hemtjänsten. Hon har precis kommit hem till någon som är död, och kan inte bestämma sig för om hon är ledsen eller inte. Sedan börjar hon gråta.
Det efterlängtade debutalbumet från Boys anländer efter flera års typ-perfekta indiepopsinglar, men Rest in Peace är någonting annat, någonting kvavare. Titeln talar sitt tydliga språk i en skramlig morbid existentialism inte helt olik den på Frankie Cosmos nyanlända fullängdare Vessel. Karlsson betraktar hur som helst döden mer i andra än i sig själv, kallar en låt för “What If You Would Die?”, jobbar dessutom alldeles för mycket för att hinna bereda plats för döden – eller kärleken. “And I’m losing my mind every night / And I can’t even find the time to tell you that”, låter det på Love Isn’t on My Mind. Här släpper Boys in en välkommen 60-talspsykedelia i sin sedvanligt Sarah Records-minnande pop, med tydlig producentinsats från HOLYs Hannes Ferm och en sällsynt spikrak riktning. Kanske är det Boys bästa låt hittills.
Boys rör sig fortfarande med ett begränsat antal tricks och verkar själv ha förhållit sig till det, där åtta spår blir en alldeles lagom längd för Rest in Peace. Att höra debutsingeln Ever Before (2015) framstår i det här sammanhanget som att bevittna någonting orört, som att se gamla bilder på sig själv som tonåring. I dag låter Nora Karlssons röst klarare och mer självsäker än någonsin, men också totalt kompromisslös i sin hopplöshet. Som sångare utstrålar hon samma missnöjda dåsighet som den där memen om att aldrig hinna träffa sina vänner, som en politiskt jättedeprimerad Johan Duncanson på Running Out of Love, eller Vit Päls-Calles leverans av raderna “Varje dag / Jag kan väl inte jobba varje dag?”.
Den inspirerade trotsigheten syns i låtarnas rena form, där många tar oväntade vändningar, saktar in för att sedan ångra sig och fortsätta lite längre till. Nora Karlsson sjunger “They are always two / And so are you” om kaninerna/mänskligheten i Rabbits och verkar inte riktigt vilja höra hit. Hon sjunger “I think I like you / Can’t you see I like you?” och verkar ändå vilja höra till någon. Rest in Peace får just den veligheten – mellan livet och döden, mellan hjärtögonemoji och svettdroppe i pannan-emoji, mellan jobbet och allt annat – att framstå som något alldeles underbart.