”Braids lyckas kombinera syntarna i Plath Heart med ljud som för tankarna till fågelkvitter och vildmark.”

Braids, Hultsfred

Betyg: 8/10

Utanför regnar det – ett faktum som inte berör Braids då de är bland de inledande akterna denna Hultsfredsfestival på en av de tre inomhusscenerna; en amfiteater liknande sådan med lutande betong golv och träpaneler. Känslan av mellanstadiedisco är överhängande då man har hängt upp färgglada rockringar som provisoriskt pynt. Detta förstärks än mer när Montreal-kvartetten uppenbarar sig, blygt blickandes på allt annat än de få människor som faktiskt har sökt sig hit. Denna första, något negativa känsla utbyts snabbt när musiken kommer igång och Raphaelle Standell-Pestons röst börjar sjunga på Glass Deers. Rösten är värd att uppmärksamma eftersom den är så oerhört distinkt och utmärkande; samtidigt som den är skör och viskande så är den kraftfull, stark och mäktig. Överlag så är ljudet perfekt.

Låtar går in i varandra men blir för den skull aldrig tråkigt. Braids lyckas kombinera syntarna i Plath Heart med ljud som för tankarna till fågelkvitter och vildmark. Allt till en bakgrund av dystra men samtidigt bombastiska trummor. Att publiken är alldeles för gles – vilket egentligen är det enda negativa – glöms snabbt bort i den drömlika atmosfär som byggs upp. Bandet är väldigt samspelt och stämmor såväl som introverta rungångara vägs av i minsta detalj.

Trots låtarnas melankoli så är det inte annat än tacksamhet och spelglädje som utstrålas från scenen. Visst hade lite mer publikkontakt varit att önska då sångerskan endast tar en pratpaus men samtidigt så är den tunna publiken en lika stor faktor till detta känslomässiga avstånd. Braids naturromatiska noise-drömmar ger den energi som behövs till den ännu ganska så trögstartade festivalen. Vänta dig mer av dem.

Foto: Magnus Olsson