Godspeed You! Black Emperor
’Allelujah! Don’t Bend! Ascend!

“With his arms outstretched. Can you get him? Can you see him? Nope. Shoot.”

Med de orden slår Godspeed You! Black Emperor ned de sista spikarna i ordet återkomst. Det går att röra vid det nu, utan att det fladdrar iväg. Det finns inspelat, fysiskt material som vittnar om det.

Montrealkollektivet återvände i slutet av 2010 till scenerna och turnerade Storbritannien och USA. Bland annat gav de tre spelningar på Troxy i London i december. Hade man någon gång tvivlat på vitaliteten och syftet i Godspeed You! Black Emperors nya uppenbarelse försvann den där och då i de två och en halv timmarna av total fokusering och urkraft som formade var och en av kvällarna. Finns det något band som kan ta ett nästan åtta år långt uppehåll och sedan komma tillbaka precis lika relevanta, som om ingenting hänt, är det den samling människor som är Efrim Menuck, Mike Moya, Sophie Trudeau, Aidan Girt och alla de övriga som man i vissa fall vet om och i vissa fall inte vet om. GY!BE är ju nämligen ett ganska säreget band.

Att de den 1 oktober helt utan förvarning eller marknadsföring började sälja ’Allelujah! Don’t Bend! Ascend! på sin konsert i Boston var överraskande men också mycket typiskt för GY!BE. Likt samma oskrivna manifest valde de att aldrig prata konkret om huruvida bandet skulle återförenas inom en snart framtid eller inte. Plötsligt, efter ett par tusen dagars väntan, bara fanns nyheten där. Jag skulle kunna försöka låta bli att styra den här recensionen mot en text som diskuterar Godspeed You! Black Emperor utifrån medlemmarnas dystopiska syn på politik och ständiga vägran att inkorporera sig med musikbranschen, men den enorma delen av bandets uppenbarelse kommer alltid vara viktig också när deras musik beskrivs. Det är en kontext som behöver beaktas gång på gång.

Om man sätter sig in i Godspeed You! Black Emperor litet är de kanske ett av de band i världen som är svårast att skilja från sitt skapande. De blir en del av sitt skapande på ett annat sätt än många andra. Läs bara deras sällsynta mailintervju med The Guardian från förra veckan, var de svarar i novellform på frågorna och formulerar meningar som ”For us every tune started with the blues but pointed to heaven near the end, because how could you find heaten without acknowledging the current blues, right?” Det är en oerhörd skillnad i hur Godspeed You! Black Emperor beskriver sin musik jämfört med 99% av världens övriga musiker, som oftast helst vill snacka genrer, tillvägagångssätt, personlig tematik eller göra en Nordpolen och låta tystnaden tala. Inte nödvändigtvis fel men det går inte att jämföra med GY!BE – som de få gånger de framträder i press förvandlar sin musik till samhällsfrågor, -kritik och -beskrivningar. På så vis blir deras musik en ren avbild av deras åsikter. I den nämnda intervjun frågar sig någon av medlemmarna vad politisk musik är och svarar sig själv att all musik är politisk. ”You either make music that pleases the king and his court, or you make music for the serfs outside the walls”.

Skillnaden är att GY!BE lika mycket genom intervjuer, merch och artwork, hemsidor och ageranden inom musikbranschen som genom sin musik formar sin politik. Med betoning på ”lika mycket”. De gör på så vis i grunden inte musik där det övriga medföljer likt en förlängning. De beskriver världen ur sina ögon – och där fungerar musiken som ett av flera hjälpmedel. Linjerna mellan band och album tunnas ut.

För att vara en produkt med ovanligt suddiga ändar är ’Allelujah! Don’t Bend! Ascend! trots allt förvånansvärt glasklar med vad den trycker på för knappar. Det korniga omslaget är en blandning av två av deras tidigare skivors framsidor: F# A# ∞s mörka, hotfulla stämning och Yanqui U.X.O.s tydliga inzooming av Amerikas då (2002) aktuella krig. Motivet ser ut att vara ett skyddsrum ute i ett ökenliknande omgivning. Och ett tjockt mörker som sluter sig runt byggnaden.

Så inleds skivan med en kort dialog mellan två soldater som tappar bort sin fiende. En komisk förvirring. Det är ofta så GY!BE förhåller sig till omvärlden, de gör sig lustiga över hur fucked up det allra mesta är med en fullt allvarlig underton. Låten hette Albanian under ett decenniums tid, nu när konsertfavoriten till slut spelats in i studio har den skiftat namn till Mladic, döpt efter en av vår tids mest avskyvärda krigsförbrytare.

’Allelujah! Don’t Bend! Ascend! består av två 20 minuter långa låtar och två dronestycken som båda klockar in på strax över sex minuter. Många kommer kalla Their Helicopters Sing och Strung Like Lights At Thee Printemps Erable för onödiga. Framför allt de som lyssnar på GY!BE för att få höra crescendon. Men av samma anledning som att Providence från F# A# ∞ kan innehålla två minuter tystnad utan att det blir krystat har låtarna viktiga funktioner i det helhetsbygge som är ’Allelujah! Don’t Bend! Ascend!. Monotont, långsamt och ändå fascinerande, som Sun O))) hade låtit om de gjorde musik som kändes annat än i öronen.

Med Mladic har Godspeed You! Black Emperor skapat sin mest rockiga komposition i karriären, strukturmässigt. Med We Drift Like Worried Fire (också gammal, oinspelad låt, tidigare kallad Gamelan) låter de för första gången något mer som sina efterapande postrocksysslingar – Explosions in the Sky, This Will Destroy You, ja, alla de där som någon gång kalkylerat en GY!BE-komposition men inte till fullo fått ner den dunkande glöden på pappret – men i vanlig ordning genom ackord som skaver lite mer, som är lite mindre korrekta, som är lite mer fel. Eller som de själva skulle säga – som är lite mer rätt.

Två låtar med den omkretsen behöver separeras av välskapta andningspauser och det är just vad kanadensarna levererar med deras kortare muller. Att avslutningen blir en dronelåt har jag däremot svårt att förstå, då det tar udden av avslutningen. Bandet har alltid gillat att inte avsluta för stort – att då hellre på slutet ta in ett par lugna fioler efter en hög passage – men det blir ett minimalt antiklimax när We Drift Like Worried Fire inte får ringa ut skivan.

’Allelujah! Don’t Bend! Ascend! avslöjar ett band som gått ifrån det där med flera korta movements som präglade låtarna på bandets mästerverk till mittenskivor. Numera är temat fastare och mindre formbart, på gott och ont. Mladic och We Drift Like Worried Fire har drivit runt på internet i många år vid det här laget men dessa versioner låter som helt nya låtar. De bygger och bygger, lägger till element på element, likt ett färgglatt Tetrisspel som växer närmare toppen men ibland lyckas sjunka nedåt igen innan allt når taket och rasar samman. För till skillnad från de band Godspeed You! Black Emperor ofta oförtjänt buntas ihop med lever de inte på sina crescendon. De kan så otroligt mycket annat. Det visar inte minst We Drift Like Worried Fire, som använder näst intill samma komp rakt igenom men byter ut de bärande stråkarna mot gitarrer halvvägs in och på så vis gör en genial atmosfärisk 360. Från att vara deprimerande långt under marken med ringande instrument till att i slutskedets topp låta upplyftande. Ja, hoppfullt.

Det är ingen tillfällighet att bandet spelar med ordet ”HOPE” lysande bakom sig på sina konserter. Det var ju det där med blues och heaven. Eller som Efrim Menuck sa i en betydligt äldre intervju med NME:

”If people use music as a way to confront and accept their own sadness or unhappiness, then the key maybe is to try to link sadness to dissatisfaction, and to try to universalize this dissatisfaction somehow, otherwise you end up as just another celine dion on the maudlin heartbreak train… it’s something we have to give more thought to, and work harder at achieving… we don’t want to encourage self-pity; ideally we’d like to make music that would make our friends feel better about getting out of bed in the morning…”

Fem skivor in i karriären har de fortfarande inte misslyckats med det. Efter tio tysta år har deras instrumentala musik inte förlorat ett dugg av sitt engagemang att peka ut det fula med världen kanaliserat genom det vackra. Godspeed You! Black Emperor har aldrig påstått sig ha svaret på någonting. Det enda de har beskrivit sig själva som är en bensintank. Det är den mest träffande beskrivningen av deras musik jag har hört. Bränsle. För någonting större.