Jag tänker ofta på hur jag skulle utforma min musik om jag fick chansen. Hur skulle jag profilera mig? Vilka influenser skulle jag ha? Skulle jag bryta ny mark eller anpassa mig till tiden? Svaren är många, och förblir förändrade. Men skulle jag svara nu, så skulle jag svara tvärtemot vad Breton svarade. Det kan låta som en sågning, som ett sätt att ta avstånd från något jag inte tycker om. Men det är inte riktigt så. Och det är inte heller av feghet jag poängterar detta. Det är mer för att belysa hur viktigt det är att varken kunna älska eller hata någonting. Att i vissa fall kunna vara neutral, förvisso likgiltig i detta fall, men ändå.
Det finns inte många segment av berörande under Other People’s Problems ganska svårlyssnade levnadstid. För mig. För mig, med min musikingång, med min subjektiva smak. För även om Electrician är en elegant, och bitvis längtansfull poplåt, så blir den mest bra för att resterande komponenter spelas alldeles för långt bort ifrån den värld där jag verkar. Där jag vill verka.
Jag minns en recension, av Quetzala Blanco, av Muse. Jag minns hur frustrerande, och så jävla förnedrande det kändes att läsa fem meningar om ett band jag tyckte så mycket om. Fem meningar utan substans, skriven med ett finger, utifrån observationer med ett öga. Jag mindes också att det inte var oförståendet av att inte gilla Muse som var källan till all frustration. Jag mindes att det var den oseriösa inställningen till uppgiften, avfärdat som en provokation och en åsikt som gjorde mig så arg. För det var ingen åsikt, det var ett hån mot människor som älskar musik, och det var ett hån mot hennes egna yrke. Det är därför det är viktigt att skriva en recension, om ett band man varken hatar eller älskar, utan att falla för att skriva tre meningar med hat man inte riktigt bottnar i.