Utanför fönstret breder morgonens kalla ljus ut sig över den vita marken. Himlen är så klar att den nästan tycks pulsera i sin briljans. Snön runt fönsterkarmen gnistrar, glänser som skiftande kristaller och smälter till droppar som reflekterar solljuset medan de faller. En fågel svävar fram över skyarna för att för en stund landa mjukt på en snöklädd gren som tappar sitt bleka puder när fågeln återigen flyger sin väg. Tunnelbanan rusar iväg någonstans bortom och elektriciteten från spåren sprakar så som en tänker sig att iskristallerna möjligtvis låter på molekylär nivå. En behöver bara följa rörelserna och livet runt omkring. Det krävs ingen ansträngning så länge du tillåter intrycken att helt enkelt komma till dig. Resten sköter sig själv.
Medan vi flänger omkring i vår banala vardag är det lätt att känna att ett soundtrack till allt detta hade gjort livet lite enklare. För 39 år sedan släppte Brian Eno Ambient 1: Music for Airports och sedan dess har han tonsatt världen runt omkring oss på olika sätt. Reflection består av ett enda 54 minuter långt spår, så att kalla det ett album eller en låt blir en aning missvisande. Om något är det just vad den heter: en reflektion. Av sig själv, om sig själv, aktivt eller passivt – det spelar inte så stor roll. Verket är lika mycket en reflektion av tid och rum som en oändlig reflekterande bild av ljudvågor och molekyler – en evig symbios som varken tar eller kräver plats utan bara är. Att försöka plocka isär den eller försöka hitta någon logisk form i den är att strida mot verket i sig.
I stället bör man bara låta Reflection skölja över en, medan en iakttar den varsamt eller noggrant och ser vart den tar ens tankar. Upplevelsen känns som en lika integral del av verket som de ljud och toner Eno dirigerar lika naturligt och skickligt som en fullärd kirurg. Och det har väl ändå alltid varit ambientgenrens starkaste och mest potenta sida, att vara ett slags soundtrack för livet? Att på ett subtilt och sublimt sätt kunna tränga in under verklighetens vävnad i syfte att själv bli en del av livet. Här är inget annorlunda, även om det inte alltid är medryckande.
Visserligen är det inte mycket som händer under verkets långa speltid och i de tystaste stunderna försvinner Reflection lite för mycket in i bakgrunden för att hålla intresset vid liv. Samtidigt är det inte ett verk som kräver din minutiösa uppmärksamhet för att uppskattas – dess tillgänglighet ligger inte i formen eller musiken i sig utan snarare i lyssnarens vana för genren. Oavsett är Reflection här för att tonsätta dina stilla stunder, eller åtminstone för att uppmuntra dig att ge dig själv en stilla och lugn timme.