Det var sju år sedan Brian Wilson släppte ett soloalbum tillägnat nytt material. När den långa listan med samarbeten presenterades var det många som blev upprörda – vad gjorde namn som Frank Ocean, Lana Del Rey och Zooey Deschanel på ett Wilsonalbum? Wilson svarade med att säga att han flera gånger har blivit tillsagd att inte ”fuck with the formula” innan men att det är hans jobb att göra det (Ping: Mike Love). Både Frank Ocean och Lana Del Reys insatser togs tillslut bort, och kvar blev ett ganska så alldagligt Wilson-album – som låter ungefär som han har låtit de senaste tio åren.
No Pier Pressure är en samling välskrivna små poplåtar, men som faller på sin svulstiga produktion. Wilson låter numera som en överkvalificerad studiotrollkarl som inte har lämnat studiobunkern sedan sent 80-tal. Låtskriveriet är det inget fel på, men mycket faller som sagt i skymundan på grund av de plastiga och förlegade ljud som appliceras på spåren. Ett exempel är den hemska EDM-utflykten Runaway Dancer som framförs tillsammans med popsångaren Sebu. Bakom four on the floor-basen, eurodisco-synthen och den malplacerade stämsången så döljer sig ändå en solid poplåt. Åtminstone vill jag tro att det gör det.
Trots förlegad produktion så finns det ett antal ljusglimtar på albumet, glimtar som skiner starkare än de gjort på något av Wilsons soloalbum de senaste tio åren. Guess You Had to Be There som framförs tillsammans med countrysångerskan Kacey Musgraves (som kanske ändå inte borde fått sjunga denna dänga) har en melodi lika fruktbar som de Wilson skrev under sina glansdagar. Även på Sail Away börjar mitt gamla The Beach Boys-hjärta dunka för fullt. På låten, som gästas av originalmedlemmen Al Jardine och den gamle kollaboratören Blondie Chapman, lyckas Wilson äntligen få till ett sound som inte bara tilltalar 60-plussare. För att dra paralleller till det förflutna så låter det ungefär som det gjorde på 80-talsalbumet L.A (Light Album), och det är efter omständigheterna verkligen inte negativt.
Avslutar denna rätt torftiga musikupplevelse gör den finstämda balladen The Last Song. Låten skulle egentligen ha framförts av Lana Del Ray, men hennes inspelning skrotades i sista sekund. Istället är det Wilson själv som har greppat mikrofonen, något resulterar i albumets klart bästa beslut. Han blir 73 år nu i sommar, Brian. Skulle detta sorgligt nog bli det sista solskenet han får ge världen så är det inte mer än rätt att han får framföra det själv. ”Don’t be sad, there was a time and place for what we had” snyftar Brian i samma låt, och sorgligt nog är det nog så.