1958 spelade folkbandet The Kingston Trio in Tom Dooley. Det dröjde inte länge förrän låten blev en enorm hit som toppade de allra flesta listor, inklusive både Billboard R&B och den allmänna Billboardlistan. Tom Dooley sålde över tre miljoner kopior som singel och den amerikanska trion red vidare på den våg de nyss framkallat med otaliga releaser över de nästkommande åren. The Kingston Trio innehar än idag ett mycket imponerande rekord: fyra av bandets fullängdare låg bland de tio mest sålda albumen under fem veckor mellan november och december 1959.
Detta fenomen startade en kommersiell återupplivning av folkmusiken från sena 50-talet till slutet av nästa decennium, var singer/songwriters, folkrock- och americanaartister följde i bandets fotspår. Men The Kingston Trio delade samtidigt musikvärlden. Medan deras simplifierade, käcka och minst sagt harmlösa musik gick hem i stugor över hela landet var kritikerna om inte lika många så åtminstone en mindre armé. The Kingston Trio ansågs framställa en vulgariserande version av det som folkmusiken i grunden stod för. Peter Dreier på konstskolan Occidental College observerade att ”purists often derided the Kingston Trio for watering down folk songs in order to make them commercially popular and for remaining on the political sidelines during the protest movements of the 1960s.” Andra, mer hårdföra granskare, jämförde deras musik med konstprostitution som endast sorterades i samma box som andra folkalster för att de använde sig av gitarr och banjo.
Nej, sättet brittiska Mumford & Sons de två senaste åren har dominerat skivförsäljningen med sin typ av musik på, hur de dragit en imaginär djuphavsgrav till skåra genom musikvärlden och dess åsikter, och hur kvartetten väckt och premierat en stil som alltid funnits där men inte blomstrat i sin fulla prakt på ett tag är inte på något sätt historiskt unikt. Saker är sällan det. Det är därför det är så intressant att bläddra bakåt och upptäcka att diskussionen fortfarande är exakt densamma.
Trots att Mumford & Sons så uppenbart har kommersialiserat en existerande produkt på sina nu två släppta album finns det många som åberopar ”det genuina” i bandets musik. En smärre paradox. Jag antar att det här är samma människor som kallar all musik som inte är från västvärlden för ”världsmusik” och tänker att livets absoluta kärna är att dansa kosackdans på höbalar till musik från en furiös banjo – detta allsmäktiga verktyg som speglar den naknaste delen av vårt mänskliga leverne.
Så är det ju inte, vilket i sammanhanget nog är värt att banka in. Mumford & Sons medlemmar verkar ha mycket spelglädje, blinkar mot religionen i texterna och skriver ofta refränger som självmant flyger men att exotifiera det de anspelar på känns unket. För deras tagning av folkmusiken är snarare en romantiserande sådan som skalar bort en stor del av livets alla känslolägen och lämnar kvar de mer euforiska. Visst, det finns undantag, men det är knappast så att Marcus Mumford någonsin sjunger från några djupare bottenskikt.
Babel är ett exemplifierande av det traditionella uttrycket att inte laga något som inte är trasigt. Det har redan nämnts i samband med de många liveklipp som sedan 18 månader tillbaka funnits tillgängliga på internet och när de 12 låtarna till slut anländer i gemensam förpackning blir det än tydligare hur Mumford & Sons riktat in sig på mer av allt snarare än förändring. Det är ok. Det hade varit idioti att göra mycket annorlunda. Men det primära problemet här är inte att produktionen och många av låtstrukturerna liknar debuten.
Den totala bristen på nyans är däremot ett sådant. Ofta är känslan att låtarna inte har ett mål. Då tar alltid Winston Marshalls banjo över. Banjon är som en turistledare som pratar precis hela tiden, trots att man gärna skulle vilja titta på utsikt eller ruin utan en ständig käft i örat. Den bilden blir tydligare för varje krystat crescendo som forcerar förbi. Att förstasingeln blev I Will Wait känns inte som en tillfällighet – förutom att faktiskt ha en astronomisk refräng som kommer stå emot tiden väl är det också skivans kanske högstsmällande banjobomb. Mumford & Sons publik gillade banjogreppet och Mumford & Sons ger Mumford & Sons publik extra allt av det på uppföljaren. Denna del av skivan känns sökt, banal, enformig och inte minst integritetslös.
Men det finns även annat än ogräs att samla på den äng som är Babel. Livefavoriten Lover Of The Light innehåller stora doser av ovanstående men gör sig inte helt beroende av instrumentet – skivans ständigt utkämpande fight. Istället är arrangemanget mångfacetterat och Mumford utnyttjar hela sin röstkapacitet. Reminder visar upp vokalisten ur ett mer subtilt perspektiv, uppskattat då det är ett adjektiv som annars är farligt utrotningshotat i Mumfordland. Står ut, på gott och ont, gör även Ghosts That We Knew, en låt som i jämförelse med resten av materialet känns skriven under påverkan av valium, och Below My Feet, vars malplacerade elgitarr lägger sig platt som skivans enda riktiga utsvävning till idé.
”I liked The Kingston Trio. Even though their style was polished and collegiate, I liked most of their stuff anyway”, skrev Bob Dylan i sin självbiografi Chronicles. Den åsikten förvånade förmodligen många, då Dylan inte sällan utmålades som The Kingston Trios motpol. Men även om amerikanerna hade många fiender hade de alltid fler vänner. Detsamma gäller nutidens motsvarigheter på andra sidan havet. Därför är det också att göra musiken en otjänst att avskriva Mumford & Sons helt. De är för betydande i nuläget och skickliga på sin sak för det. Men de är genom sitt andra skivsläpp Babel också på tok för tomma på personlig identitet och olika kulörer för att hyllas på ett högre kvalitativt plan.