Har vi någon gång stannat upp och börjat reflektera över hur många gitarrband de brittiska öarna spottar ur sig? Vi har kommit till en tidpunkt då vi svämmar över av musik, mer eller mindre varje timme av dygnets tjugofyra timmar landar ett mixtape vi en tumblr-blogg värt att nämna. Somliga självdör efter några repost, andra strugglar vidare och vissa når evig berömmelse. Platta nummer två har i dagens klimat kommit att bli helt livsavgörande för artister och bands fortsatta existens. När NME vänder ryggen är det liksom lika bra att packa ihop, för somliga. Då slocknar rampljuset och de stora vyerna på brittisk mark, vilket också är en del av förklaringen till varför dagens musikklimat inte presenterar giganter på löpande band som förr. För att belysa det problemet krävs emellertid långt mer djupgående analyser än så.
Men det finns band som jobbar lite i det tysta, banden som kritikerna älskar, men som aldrig slår. De som massan aldrig hört talats om, men som ligger som varmast om hjärtat för en sluten krets. I regel är det banden som vågar, de som tänjer på gränserna och suddar ut genrer. British Sea Power är ett lysande exempel. Trots en enad kritikerkår väntar vi fortfarande på det stora lyftet, frågan är om det någonsin kommer komma. Det ter sig nästan tragiskt, men är uppriktigt fullt realistiskt. För svenskt vidkommande kan vi se samma resa för band som This Is Head och MF/MB/. De skapar båda två storslagen musik, den ena med popen i hjärtat den andra med rocken pulserande i blodet. Kritikerna äter redan ur deras händer men de mättar inte många munnar utanför branschens spegelsal.
Sedan Carrion pumpades ut ur högtalarna visste förmodligen rockjournalister världen över att BSP bär på ett musikaliskt arv, det ingen visste var att det aldrig skulle blomma ut. Men samtidigt som de förankrat sin verklighet i det dunkla har de skapat ljudbilder med utgångspunkt i post-punkens syndiga vibbar. Ojämna Do You Like Rock Music? bär på musikaliska skatter som Lights Out For Darker Skies och monumentala Waving Flags samtidigt som den sitter på några av bandets svagare partier. Den förstnämnda skulle förmodligen kunna tillhöra valfritt band från den eran. Och möjligtvis påvisar det att även i bandets vackraste stunder kan de förväxlas mot valfritt band som någon gång spottats i brittisk press. Vad som skiljer Waving Flags är intensiteten och ett driv som får de flesta att häpna. De stora ljudbilderna reser sig likt Himalayas bergstoppar, och tillåter oss att klättra mot toppen. Utsikten är som vackrast när syrehalten är som lägst i likhet med en svettig rockklubb signerat 90-tal.
Jag må älska dem för deras mörka buller, för att de vägrar låta sitt popsnickeri envisas med att bli ett band i mängden och för att musik betyder något för bandets medlemmar. Det genomsyrar förmodligen varje andetag och stavelse som de sätter i gungning. Som när ackorden haglar i K Hole. Jag föll handlöst för Valhalla Dancehall, bandets poppigaste låtskatter. Trots att bandet skapar pop med stämpeln brittiskt i pannan lyckas de snirkla sig ur det grepp som landets kulturarv ständigt påminner om. Lekfullheten sprudlar: Living Is So Easy är en flörtig historia medan Observer The Skies är betydligt mer igenkännbart med bandets tidiga driv, det är upptåg som skulle kunna få vilket Fred Perry-partaj att spåra ur. Med gråten i strupen måste jag medge att sommarvindarna aldrig rycker tag i mig på samma vis den här gången. Vi närmar oss förmodligen gränslandet för vad som betecknas som indierock den här gången. Det går inte lika enkelt att urskölja bandets post-punk-referenser eller de stora experimentella utsvängningarna.
Monsters of Sunderland är en orkesterfylld urladdning, vackert så. Desto blödigare Spring has sprung blir Arcade Fire-pop på brittisk maner. Växande ballader är alltid oemotståndligt och när de lugna partierna plötsligt bärs upp av ljudkulisser som skulle klä valfri Joy Division-låt är det givetvis svårt att klaga. En devis som fortskrider på följande Radio Goddard. Vore det inte för Scott Wilkinsons förföriska röst hade detta blivit bandets nederlag. De lågmälda partierna, vilka visar sig vara många till antalet, bärs upp mycket tack vare Scott Wilkinsons trygga stämband. Stundtals vaggar han in oss i termer om bekvämlighet, hela tiden en balansgång för att inte framstå som vare sig nonchalant eller cheesy.
Machineries of Joy är en samling låtar, samtliga daterade till 2008, men som med stor passion vrider om många hjärtan, men långt ifrån alla.