Brittisk nostalgi signerad Blur
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Blur

Way Out West

Betyg: 6/10

Är det här slutet? Som bekant blottar Damon Albarn sina musikaliska projekts fortsatta existens konstant i brittisk press. Och han ändrar sig lika ofta som vi andra byter underkläder. Så sent som förra veckan öppnade han för en fortsättning med Blur, om än bara i albumformat. Men vem vet, nästa vecka har han kanske ändrat sig eller satt nya planer till verket. Oavsett, i sommar är det här en av mycket få utvalda konserter som dessa britpoplegendarer gör. Till och med den enda utanför den brittiska öarna.

Precis som så många andra band ur brittpop-eran gjorde de sina första spelningar utanför det brittiska imperiet på svensk mark. Vilket man också tydligt påpekar och med stor anledning påverkar att man valde Lugers pengapåse framför andras.

Girls & Boys dundrar ut redan som första låt. Det är få band som mäktar med en inledning likt detta. Något som exempelvis brittpop-bandet The Stone Roses aldrig skulle kunna mäta sig med. Åtminstone inte på svensk mark. Damon Albarn känns som tjugo i jämförelse med Ian Browns knackiga scenframträdande.

Men den här konserten handlar om Blur. Från början till slut är det här en nostalgitripp för kvällspressens skribenter att runka av varandra till.

Bortsett bomben Girls & Boys och stilsäkra Coffe & TV känns inledningen trött och slentrianmässig. Men det är inte helt lätt att trumfa ett band så skickligt som Bon Iver. Blur saknar det tajta samspelet och går istället all in på sin kraft. Ibland träffar man rätt, men de första 35 minuterna förblir trots allt rätt sömniga. Men de får tacka för hitsen. De sitter där de ska. Och efter Parklife blir de som pånyttfödda.

I Song2 vaknar publiken till liv på allvar. Och världens bästa ”wohoo” kör över vår slitna popkroppar. Likt Chris Martins ”Okkeeeeej” i liveversionen av Life in Technicolor II är det löjligt charmigt. Song2 om än mer maffigt och pompöst.

Att Blur har slående likheter med Beatles är ingen direkt hemlighet. Genom stora partier av spelningen går det skönja hur Liverpools stolthet inspirerat dessa herrar. Som så många andra brittiska band bär även Blur på ett kulturarv. Under gårdagen var det 00-talets mest Beatles-liknande dänga, tillika en av 2012 års bästa poplåtar, Under The Westway som präntade in vår kärlek för brittisk musik allra starkast. Dess avskalade approach, finstämda men samtidigt så kraftfulla pianoackord seglade ut i den becksvarta natten för att omfamna oss.

Foto: Annika Berglund/Way Out West