År 2017 är inte den bästa av tider att vara Broken Social Scene. Indiesupergruppen – med medlemmar utspridda i projekt som Metric, Stars och Feist – var en vital del av den kanadensiska 00-talsvåg som med tiden mest kom att handla om Arcade Fire. Sedan dess verkar de sistnämnda ha utvecklat ett större intresse av Kardashian-familjen och fidget spinners än av att skriva bra låtar, medan musikklimatet i sin tur gått vidare till en helt annan sorts popmusik. Broken Social Scenes explosiva indierock låter varken modern eller tidlös, men deras odödliga styrkor lever kvar. “Lover’s Spit on repeat” sjöng 10-talsundret Lorde om bandets klassiska låt för ett par år sedan. Då var det en välförtjänt populärkulturell runa för bandets förmåga att skriva anthems för 17-åringar, och på Hug of Thunder är den lika närvarande som någonsin förr.
Albumet är Broken Social Scenes första efter en sjuårig paus, och förenar alla gruppens 15 originalmedlemmar. Tillsammans fortsätter de att lappa ihop det trasiga katastrofprojekt som de drivit sedan 1999, och som alltid rymt för många individer och intriger för att fungera som ett vanligt band. Men den här gången har omvärlden kommit ikapp dem. Återkomstalbumet lyser av lika mycket konstnärlig kreativitet som politisk beslutsamhet, där bandet – inte helt olikt Sleater-Kinney för ett par år sedan – målar upp sin egen revansch och samhällets som om de vore samma sak. Den förstnämnda presenterades med utropstecken redan på förstasingeln Halfway Home, vars rasande stråkar och Neon Bible-minnande staccato-piano rymmer samma kraft som bandets allra bästa material.
I samma andetag visar sig den tidstypiskt politiska dimensionen av Hug of Thunder, som trots sitt uppgivna utgångsläge visar upp bandets oemotståndliga brist på cynism. Ibland leder det till en banal övertydlighet: “Things’ll get better ‘cause they can’t get any worse” låter det på R&B-influerade Gonna Get Better, medan Yo La Tengo-mysiga Please Take Me With You beskriver hur “all the fools are winning”. Lyckligtvis finns det gott om andra saker att fokusera på längs de tolv spåren – melodierna är rakare och poppigare än någonsin, instrumentationen har en hisnande detaljrikedom och den oändliga, fläckfria produktionen framstår som ännu en bandmedlem i sammanhanget. Broken Social Scenes musik har alltid varit ett organiserat kaos, vilket gör att de utan vare sig förvarning eller ursäkt introducerar både Deerhoof-minnande noise och distade St. Vincent-saxofoner, varvar dystopiska framtidsutsikter med nostalgiska tillbakablickar.
“Survival by the soundtrack made of our short lives / I’ll be up crying, listening to Grace” stammar Leslie Feist fram på Hug of Thunders titelspår och känslomässiga mittpunkt, där hon likt en 20 år äldre Lorde återbesöker sina Jeff Buckley-dyrkande uppväxtår. Vissa saker förändras aldrig – som en tonårings relation till musik, eller Broken Social Scenes relation till varandra. Deras återkomst låter som den mest lyckade av klassåterträffar, och med förutsättningarna emot sig står de starkare än någonsin.