NYC är allt som är bra med sovrumsproduktion. Den är atmosfärisk, men har samtidigt enkla, fängslande melodislingor – likt landsmannen Deptford Goths skapelser även fraser (Life is short/even when you’re ten feet tall/take a moment/if you happen to trip and fall) – som gör den minnesvärd. NYC är en lysande debutsingel, men också det enda material Brolin då offentliggjorde.
Tyvärr är en av baksidorna med att en artist etsar sig fast i minnet bara genom en låt, att man inte har någon aning om vad hen har för vision och idé kring sitt musikskapande. I Brolins fall blir jag faktiskt besviken på Cundo EP:s inledande Reykjavik och dess monotona repetition. Jag saknar känsla, inlevelsen som i NYC målade upp ett dimmigt stadslandskap efter midnatt utan att nämna ett ord. Reykjavik känns främmande, en bra poplåt i sig men i sammanhanget Brolin ändå förvirrande distanserad. Då är Lisboa mer levande. Här återkommer den Brolin som skrev NYC. ”Tell me when you beg me to choke you/should I show restraint?” sjunger han sammetslent mot en lika ljuv ljudbild, ledd av en xylofonslinga. Kontrasten är effektfull.
Cundo EP är egentligen mer singel än EP, med Reykjavik som huvudspår och Lisboa som b-sida. Tredjespåret La Habana Vieja är knappt en minut långt och tar slut innan den lovande inledningen hinner utvecklas till något intressant. Totalt består alltså EP:n av mindre än tio minuter originalmaterial. Det är bara Peaking Lights remix av Reykjavik (som snarare känns som en sju minuter lång förlängning än omarbetning) som överhuvudtaget drygar ut materialet till godkänd längd för formatet. Med så lite att gå på är det närmast meningslöst att försöka förutspå Brolins framtid. Precis lika ovisst som när NYC först letade sig ut ur hans sovrum. En sak är dock säker: Brolin har potential.