Det sägs att man aldrig bör träffa sina hjältar – det är helt enkelt ämnat till att bli en besvikelse. Rådet må vara gammalt och utslitet, men också ensidigt, för det förtäljer inte hur mötet skulle uppfattas av hjälten. Det kanske är ett grovt antagande att göra, men att som hjälte möta sina beundrare kan väl inte vara annat än smickrande och upplyftande? I fallet Bruce Hornsby visar det sig även vara rejält inspirerande.
Trots sina trettiotre år i rampljuset så är Absolute Zero endast Bruce Hornsbys fjärde studioalbum som soloartist. Den i Sverige smått bortglömda legendaren, som oftast gömmer sig i sällskap av sina kompband The Noisemakers och The Range, eller andra musikaliska samarbeten, har verkligen dragit sig för att ge ut musik i helt eget namn. Och delvis gör han det även på Absolute Zero.
Av albumets tio låtar är det nämligen hela sju som gästas av diverse talangfulla gästmusikanter. Den klassiska ensemblen yMusic är det mest återkommande samarbetet, då de dyker upp på hela fyra av spåren. Jack DeJohnette, Blake Mills och Rob Moose är även de närvarande. Men den gästartist som verkligen gjort störst intryck på albumet är Bruce Hornsbys öppet erkända beundrare, tillika återkommande kollaboratör, Justin Vernon. Vernon, som har pratat sig varm om Bruce Hornsbys musik ända sedan influenserna blev uppenbara på Bon Ivers andra fullängdare, dyker upp på två av spåren men är en märkbart återkommande inspirationskälla albumet igenom.
Absolute Zero är nämligen format av samma experimentella förhållningssätt till folk- och singer-songwriter-pop som Bon Ivers två senaste album och således är det de två låtarna där Vernon gästar som lämnar starkast avtryck. Cast-Off och Meds är båda två fantastiska ballader som inte hade varit helt malplacerade på hans 22, A Million.
Men för all inspiration Vernon skänkt Hornsby, och vice versa, så är det här ändå ett Bruce Hornsby-album från början till slut. Det inledande titelspåret är en stark öppning som bevisar att det än i dag finns krut kvar i 65-åringen, något han bevisar albumet igenom. På alla tio spår är hans röst felfri, melodierna ljuvliga och arrangemangen på rätt gräns mellan familjära och experimentella (åtminstone för att vara Bruce Hornsby). Den mogna rösten och den felfria produktionen bidrar till en så pass inbjudande och behaglig atmosfär att man lätt bortser från det faktum att Hornsbys lyrik ofta är bristfällig och full av intetsägande symbolik.
Således må Absolute Zero inte vara något mästerverk, men det är ett styrkebesked och en påminnelse till allmänheten om att det ännu finns anledningar kvar till att inte glömma Bruce Hornsby. Även om hans patenterade mix av pop, jazz och folk är inte så sömlös som man hade kunnat hoppas – något som går ut över både albumets övergripande ton och dramaturgi – så osar albumet av en mogen och inspirerad experimentlusta som man trott var upphovsrättsskyddad av Paul Simon och Peter Gabriel. Men allra främst är Absolute Zero ett starkt och självsäkert motbevis till det inledande rådet – att träffa sina hjältar kanske inte är så illa ändå. Åtminstone inte om du är hjälten i sammanhanget och din beundrare är Justin Vernon.