Bruce Springsteen är bäst
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Bruce Springsteen & The E Street Band

Roskildefestivalen

Betyg: 10/10

”Spela Elvis, för fan! The KING!”

En full, medelålders man längst bak i lokalen under en typisk svensk femtioårsfest skriker åt det kassa coverbandet, med en blick full av förvirrat förakt. Varför skulle de spela något annat? Elvis Presley är ju bäst.

Det är detaljerna som gör Grotesco till stor komik. Mannen som skriker efter Elvis kunde se ut precis så i verkligheten: samma retirerade hårfäste, samma kompromisslösa vägran att inse att det finns annan musik än The King. Han är bara bäst. Inget jävla snack. THE KING, FÖR FAN!

Vi har även Dylanmännen. Det känns som att det är viktigare under vilken period Bob Dylan hade vilken tröja och vilken bootleg som var utgiven när än hans faktiska musiks kvalitet. Han står liksom över sådant. För Dylanmännen är han inte bara Columbia recording artist Bob Dylan: han är Gud.

Man kanske gör så, när ens glansdagar är över: klänger sig fast vid en gammal idol och så är det den som gäller. Det kan vara allt från Eddie Meduza till Johnny Cash, men oftast är det en man. En man av folket, en man som män ser upp till. Alla snubbar vill vara honom, alla kvinnor vill ha honom, etcetera etcetera.

Egentligen vill man vara lika ball som sin idol. Lika cool. Bara man var lite mer som Dylan, lite mer som Elvis, lite mer som Johnny Cash…

Män som dyrkar män är väl fenomenet.

Bruce Springsteen var för mig länge en typisk sådan artist. ”The Boss” har kanske varit med en sedan ungdomsåren. Kanske spelades The River i bakgrunden när man träffade sin älskade. Kanske har man glidit längst med valfri motorväg med Born To Run på högsta volym, lite för snabbt för den tillåtna gränsen. För att man vill vara ball. Vara ung. För att man vill vara som när man var ung. Hur ball man nu var då.

Med det sagt, plus att musik nog var bättre förr och att det inte går att tävla i musik: Bruce är fan bäst. Gubbarna har all rätt att klänga sig fast vid gamle Springsteen. Men han är så mycket mer än bara gubbrock.

Han gör bitvis tidlös musik. Och till skillnad från två andra drakar jag sett: Dylan och Leonard Cohen, har han energin kvar.

Han känns på tårna och farlig. Ibland sitter han bara på förstärkaren, ibland går han som en vaktande varg från sida till sida och ibland är han nere och springer bland publiken: hajfajvar och har sig.

Fan, under Dancing In The Dark tar han till och med upp en kvinna på scen.

Den karln älskar sina fans, och visar det. Han vet att han har dem, och han vet var han har dem. Och såväl gamla som unga (han har båda) vet var de har honom. Brucan kan man alltid lita på.

Inledningsvis, och sedan sprinklat lite varstans i låtordningen, infinner sig låtar från hans senaste album Wrecking Ball. Medan låtarna på skiva är ett bevis på att han fortfarande kan leverera, är de inte att mäta sig med klassikerna.

Men det är de nästan live.

Allsången i Shackled And Drawn är nästan Harlemkyrka. Han gör rätt när han går gospel.

Death To My Hometown: vilken jävla dödshymn. Vilken indignerad ilska. Vilken kraft.

Wrecking Ball är ju gåshud rakt av.

We Are Alive, om när han och hans syster lekte på en kyrkogård som små, är så hoppfull.
Att Roots kommer in och river av ett par låtar är svårt att ta in nästan. Den kombinerande styrkan i de båda livebanden Roots Crew och E Street Band får bägaren att överrinna brädderna nästan.

Och så klassikerna.

Han spelar Because The jävla Night. Han bara gör det.

The River är förstås magisk.

Born In The U.S.A, Born To Run, Glory Days och Dancing In The Dark slår stenhårt mot nostalgicentrat i hjärnan.

Där står man och blir gubbsentimental av ett par låtar som jag inte alltför ofta lyssnat på hemma, bara tjugo år jämnt gammal. För att musiken är så tidlös att den lika väl kunde vara skriven på sjuttiotalet som idag. Fatta vad jag kommer bli en gammal surgubbe i länsstol med whiskey och gubbrock som sysselsättning.

Det är nästan svårt att samla sig efteråt.

Jag försöker gå utanför mig själv ett slag, för objektivitetens skull: om Neil Young på Where The Action Is är den bästa spelningen jag någonsin sett, och Kanye West på Way Out West den näst bästa, är den här verkligen det jag känner att den är, tredje bäst?

Tänk efter nu.

Tänk tänk tänk… musiken genomgår så många faser, bluesiga, balladiga, rockiga (balladerna är bäst) att det är svårt att samla ihop intrycken, förutom att det blir bättre och bättre…

… tänk tänk tänk. Han spelar Because The Night och jag kramar om de som står närmast i det enorma publikhavet på säkert hundratusen…

…tänk… han spelar The River och jag gråter nästan…

…tänk… han spelar Twist And Shout som charmerande avslutning efter att E Street Band fått en lång revelj till hyllning…

Ja.

Bruce Springsteen är fan The Boss. Hans spelning med E Street Band den sjunde juli tvåtusentolv på Roskildefestivalen är nog fan det tredje bästa jag sett. Magi.