Omväxling förnöjer, även i musikvärlden. Mellan feta synt-riff och skräniga gitarrer behövs ibland något som bryter av, som inte eftersträvar samma musikaliska ideal som allt annat, men som ändå gör ett känslomässigt avtryck. Kompositören tillika The National-gitarristen Bryce Dessner förstår det, och med sina bidrag till contemporary classical-genren gör han dessutom någonting åt det. Med (bland andra) pianisterna och systrarna Katia och Marelle Labeque vid sin sida utforskar Dessner nu en mer dramatisk och livfull, men samtidigt mer regelrätt klassisk sida av sitt komponerande än tidigare. El Chan består av tre osammanhängande kompositioner, så det känns inte mer än rättvist att var och en kritiseras för sig.
Det första verket på skivan, Concerto for Two Pianos, känns ofullständigt. Med full orkestrering och gigantiska dynamikväxlingar är musiken händelserik och snygg, men varje fras innehåller samtidigt en bitter bismak av meningslöshet. Att endast skapa musik för att den ska låta snyggt är väl absolut en godtagbar motivation, men sådan musik når sällan lyssnaren på ett djupare plan – oavsett hur komplex eller uttrycksfull den är. Samtidigt så händer det alldeles för mycket för ge lyssnaren chansen att tänka ut en egen poäng med musiken. Det blir i stället bara kvävande. Konst i alla dess former mår som bäst när den får chansen att kommunicera något, oavsett hur enkelt budskapet är. Om det elementet saknas finns bara den tekniska tillfredsställelsen kvar, och för den sakens skull är det nog mer effektivt att sitta och lösa matematiska ekvationer.
Annat är det med det efterföljande stycket Haven, som även släpptes som singel. Harmoniken är i jämförelse med pianokonserten mycket mer lättillgänglig, och instrumentationen mer avskalad och varierad, bland annat med gitarrspel av David Chalmin och Dessner själv. Det blir behagligt för öronen och huvudet, och den passande titeln är tillräckligt för att ge ett intryck av vad musiken vill förmedla – något som den också lyckas med. Visst är det intressant, men att det känns häftigare den första minuten än den åttonde är inget bra tecken.
Det blir dock bättre. När Dessner arbetade på soundtracket till Oscarsbelönade The Revenant så fick han av filmens regissör Alejandro Iñárritu höra om en ande som vaktar en bottenlös sjö nära Iñárritus hemstad i Mexiko. Namnet på anden är El Chan, precis som det tredje och sista verket på skivan. Det blir här tydligt varför hela skivan bär samma namn, eftersom kvaliteten på verket, indelat i sju satser, ställer de två tidigare i djup skugga. Namnen på satserna blir en känslomässig entré (en nödvändig antydan om budskapet), och sedan är det bara att stänga ögonen och följa med. Med en mer klassisk ingång än kanske något han komponerat tidigare så häller Dessner varm, magisk honung i öronen på lyssnaren. Musiken är i ständig rörelse, upp och ner och fram och tillbaka, som en riktigt gripande och minnesvärd berättelse. Det är mystiskt och transcendentalt, men också otroligt vackert. Systrarna Labeques fyra händer är som skapta för detta. Det söker en.
Det är så himla synd att Concerto for Two Pianos och Haven tvingar sig med i helhetsintrycket av albumet. De smutsar verkligen ner titelverket, som är bland det bästa som skrivits inom (den mer lättillgängliga sidan av) contemporary classical-genren på ett bra tag. Det är så effektivt komponerat att det nästan blir explosivt. Dessner har med El Chan gått från att vara komponerande gitarrist till att vara gitarrspelande kompositör. Mer, nu!