Burial hamnar i sitt rätta element under de där sena nattvandringarna i de lite mer suspekta områdena i London. När endast någon enstaka gatulykta guidar dig nedför dekadensens brant. Lite småfull, men med en brinnande längtan efter att bli fullare innan du trillar in på någon halvsjaskig klubb som har öppet alldeles för länge. Just där och då står Burial för den bästa musiken på planeten, men den anpassar sig väl till andra situationer du kan hamna i också. Den enda konstanten som bör finnas med i ekvationen är mörker. Det faller lite i solljuset.
Förra årets EP, Street Halo, var fantastisk på alla sätt och vis. Verkligen. Så varför känns den nu, när vi har Kindred, plötsligt så obetydlig? Just för att den nu känns som en transportsträcka. Han flörtade lite med längre låtar och så vidare på Street Halo, men vågade inte riktigt ta det till sin spets. Den rädslan är nu borta när Burial går in i en ny kreativ fas.
Titelspåret inleds på traditionsenligt Burial-manér, med ett samplat oväder under den atmosfäriska synthmattan. När väl trummorna börjar smattra i öronen låter det så mycket mer aggressivt än någonsin tidigare, som om han har någonting att bevisa. Det är även den låt som på denna EP mest förlitar sig på de där samplade R&B-rösterna som blivit hans signum. Manipulerade bortom igenkännelse är de lika alienerande som mänskliga.
Mellanspåret är även det kortaste. Loner är förmodligen det mest dansanta Burial någonsin tagit sig an, vilket egentligen inte säger så mycket. Här låter han en simpel 4/4-takt pulsera under virvlande syntharpeggion. Han lekte houseproducent på Raver från Untrue. En fenomenal låt som ändå lyckas blekna under Loner. Låtens själ ligger i den illavarslande basen som river allt i sin väg.
Sista låten. Ashtray Wasp. Denna koloss klockar in på 11 minuter och 45 sekunder, och tornar upp sig som en jätte över allt Burial tidigare producerat. Han lämnar det houseinfluerade soundet från Loner och återgår till sitt vanliga sound, men verkar bygga upp till någonting. Innan ett eventuellt klimax nås möts vi av ett abrupt slut. Nu gör stormen från Kindreds inledning sin återvändo och sluter cirkeln. Då halveras tempot och du lämnas med en bas så djup att den kryper och krälar sig nedåt för att slå sig till ro strax bredvid ditt hjärta, innan den slutligen möblerar om inuti din bröstkorg.
Det här är vad dubstep nu handlar om. Det har aldrig handlat om sågtandade synthar och wobblande bas. Om Burials inflytande fortfarande är det samma så kommer dubsteppen nu ta en annan form än den som manifesterat sig de senaste åren. Om det nu finns en Gud så ligger ett stycke Skrillex, just i detta nu, och gråter sig till sömns.