För Burial har det aldrig handlat om att spela live. Det har aldrig handlat om att öppna ölflaskor med tändare på ”60 Seconds Left”, t-shirtförsäljning med ovärdigt dåliga tryck eller löjliga twitterfejder som det rapporteras om på Se & Hör-nivå. Burial vet att vem som helst kan googla fram hans namn, och då det här indikerar att det förmodade namnet William Bevan borde tas med en rejäl nypa salt känns ett Burialcitat från 2007 fortfarande aktuellt: ”only about five people know I make tunes”, som han sa i en sällsynt intervju med The Guardian.
För Burial handlar det om atmosfär. Som en skön kontrast till den house-tsumani som numera dränkt musiklandskapet är Burials musik den som kommer efteråt. När klockan kryper allt närmare småtimmarna, festen är slut och basen fortfarande dunkar i öronen på nattbussen hem. På fjolårets makalösa Kindred EP levererades Burials musik i nära kvartslånga impulser. På så sätt kunde ett spår utvecklas inom sig självt, alltid med samma omisskännliga karaktär, ständigt i förändring men utan att avvika från det inledande intrycket. Truant och Rough Sleeper fortsätter ta honom i den riktningen.
Truant slår an en mer melankolisk ton. Mer grånyanserad än becksvart börjar den som en lågmäld klagan, en viskning som saknar det som en gång fanns. Burials distinkta sätt att berika ljudbilden med ambientljud har tidigare tagit lyssnaren ut på gatan, bort från klubben i den stundande bakfyllans dimmiga dis. I Truant blir klubben mindre avlägsen, som om lyssnaren rörde sig strax utanför och snuddade dess tegelväggar med fingerspetsarna. Utan att få komma in, med en längtan efter gemenskap som aldrig uppfylls. Rough Sleeper rör sig inledande på samma våglängd som Aphex Twins Xtal. Lugnt, nedtonat, pulserande. Den växer sedan till ett fulländat dubstepspår, där snare och hihat smattrar som regndroppar mot huden. Plötsligt letar sig en saxofon in i ljudbilden, bara för att avbrytas lika abrupt som den uppenbarades. Frånvarande röster mässar ohörbara fraser, som spöken från ett för länge sedan dött dansgolv, med det drivna beatet ständigt tuggandes i bakgrunden.
Burial är anonym i en värld av för mycket information. Han släpper musik i sin egen takt, efter inspiration och känsla. Med enorm integritet tar han sina egna beslut och anpassar sig inte till den rådande normen. Det gör Burial till en av vår samtids mest intressanta konstnärer. Som ett avlägset, svagt ljus i det piskande regnet.