Intervju

Busu – europeisk hiphop för och av familjen

Publicerad: 26 april 2017 av Amel Suljevic
Foto: Clara Söderberg

Tillsammans med sina närmaste vänner utforskar han ljudvärldar helt fria från den genre som de försätts i. Europagang tar vad som finns tillgängligt och skapar hiphop som är förankrad i kollektivets personliga uppväxt, referensvärld och kontinent. Vi har träffat albumaktuella Busu, som tog med sig producentkollegan Haydn, för ett snack om albumet Family som släpps idag.

– För mig är det bara hiphop. För mig är det verkligen bara hiphop. Det är den första riktiga europeiska hiphopen som jag själv har varit i kontakt med. Visst, det finns grime och grejer men det är något annat. Det är fortfarande väldigt grundat i det amerikanska. Folk tror att hiphop är soul-samples, flerstaviga bars eller rimstruktur. Folk tänker att det är det som är hiphop. Så det de gör är att de tar alla dessa grejerna och gör samma sak i Sverige bara, och så är det ”svensk hiphop”. Men hiphop handlar om att ta vad man har, och mentaliteten kring att komma från inget till något.

Det var ju så det började – att man plockade vad man gillade från andra tillgängliga genrer.

– Exakt, och det betyder inte att man måste använda disco eller soul, utan det har att göra med att det var det som man hade. Så vi försöker bara göra grejer med det som vi fysiskt har. Så om vi har en gitarr i studion så kör vi med den, om vi har en nice plug vi gillar så kör vi med den. Och så sätter vi ihop det bara.

 

  • Det finns en ständigt närvarande motsättning när man pratar med Busu om hans musik. Å ena sidan verkar han inte särskilt intresserad av att prata om den för att istället lämna den orörd för dig som lyssnare att upptäcka, men å andra sidan verkar det finnas väldigt mycket tankar kring den i hans huvud. En liknande kontrast, mellan referensmässig frihet och begränsning, uppenbarar sig när vi fortsätter prata om artistens syn på tillgänglighet. Jag frågar hur hans syn på genrens fundament fungerar i en tid där du genom internet kan komma i kontakt med all världens musik.

    – Vi lever i en slags idé om att vi har åtkomst till allt, att allting bara är att ta. Bara för att man kan se och höra det betyder det inte att man har tillgång till det. Det är window shopping typ, bara för att man är utanför the Gucci store och kan se alla kläder är det inte samma sak som att ha köpt the fabrics och ha dom på sig.

    Ni har hämtat uttryck från genrer och scener som ni har växt upp med, ofta utanför rap (allt från eurodance till collegepunk). Är det viktigt att musiken är förankrad i era personliga uppväxter?

    Haydn: Det har nog bara blivit så. Det är nog därför det sticker ut och är så bra också. Väldigt mycket annan hiphop i Sverige och Europa låter direkt som amerikansk hiphop och då blir det själva utgångspunkten, att allt ska låta som USA. Även det som kom på 90- och 00-talet, men då fanns det folk som Teddybears som ändå gjorde coola grejer. Men just nu tycker jag att det är fett shady mode på hela hiphop-Sverige, eller hela Europa egentligen.

    – Jag tycker det är sjukt nice att höra en ny artist från USA som man direkt hör ”den här personen är från Atlanta” eller “den här personen är från LA” – även fast de gör låtar om exakt samma grej. De har den här internationella grunden i hiphop som kommer från de som har varit störst, men sen så har de även en lokal scen, och att kunna få den kopplingen är skitnice. Vi har ju fått massa kärlek internationellt, från amerikanska magasin och fans, och det tror jag är för att det helt plötsligt finns en ny stad. Det finns inte längre bara ett LA-, Atlanta-, Houston- eller Toronto-sound. Bam, nu finns det Neostockholm eller Europa. Det är ett helt eget sound, men det är fortfarande 100% hiphop. Det har mentaliteten, byggstenarna och processen men inte det som folk fortfarande vill tro är hiphop. Det som bara är window dressing. Vad säger man, ”man ser inte skogen för alla träden”? Det är den moden i svensk hiphop, eller europeisk hiphop överlag.

    Känner du dig som en del av ”det svenska hiphopundret”?

    – Jag har inte tjänat massa pengar på det så det gör jag nog inte. Jag vill inte hata på svensk hiphop, det finns fett många där som gör viktiga saker.

    Haydn: Men när vi sätter oss och gör musik så vill inte vi prodda ett beat som redan finns, eller skriva en text som redan skrivits. Det är mycket det som händer just nu – överallt. Det är fett tråkigt. Vi försöker alltid utgå från något helt annorlunda.

    – Vi gör ju typ enbart musik med varandra , det är liksom bara Europagang. Det är alltid bara Europagang. Och då blir man lite utanför för det finns inga andra riktiga sammanställningar i Sverige. Visst, det finns exempelvis RMH men de är en grupp individer. Vi är en grupp individer ja, men tar man bort en person så slutar Europagang att finnas. Och vi skulle alla förlora något på det. Jag tror bara att vi har en annan form av gruppdynamik än andra som gör detta har.

    – Albumet heter Family. Det är dessa människor jag vill göra detta med. Om alla dem slutade göra musik, så skulle jag nog också göra det. Det är gang shit 100%.

    Du har ju redan fått mycket uppmärksamhet utomlands, och överlag känns det som att er publik inte nödvändigtvis finns i Sverige. Vad tror du det är som förenar folk som lyssnar på Europagang?

    – De är bara människor. Jag tänker att jag gör fett öppen musik. Man får liksom tycka vad man vill om min musik.

    – Jag skrev Bae Warrior för länge sen med TeoSweden. Sex-sju månader efter att den släpptes träffade jag en kille på en fest som berättade att han älskade den låten och att han och hans partner lyssnade på den när hon hade leukemi. Hon hade kämpat med det i ett år typ och det var deras låt för det. Och för mig handlar ju inte Bae Warrior om det, men jag kan hålla käften i det. Min åsikt i det är ganska irrelevant. Jag vill att folk ska kunna göra det till sin egen grej, för det gör jag med musik. Det ska vara öppet för tolkning på något sätt, men utan att det ska vara about nothing. Jag tror att folk som lyssnar på Europagang applicerar fett mycket själva. Vi använder många powerful ord som ”family” eller ”europa”, men som det inte riktigt finns några regler för vad det är. Så folk gör det till sin grej. Det här är min familj, det behöver inte vara blod, och europa är detta för mig. De får chansen att tolka fritt. Och det tror jag de har gemensamt, de är inte rädda för att lyssna på musik för sin egen skull.

  • Jag berättar för Busu hur jag tycker att hans röst känns väldigt rå och ärlig över de enkla melodierna på albumet. Vi kommer in på en diskussion kring dagens förändrade syn på teknisk skicklighet för dagens unga artister, och i sin tur lyssnare. Autotune skapade en generation artister som “inte kunde sjunga” – nu drar fler och fler unga artister ner på rösteffekterna för att skapa ett uttryck ännu mer fyllt av just uttryck.

    – När jag var liten sa folk att jag hade en rätt ful sångröst. Att jag klämmer, att det är raspigt, att det är nasty, att det inte är rent. Men jag hade folk omkring mig som tyckte jag skulle skita i det, så till slut gjorde jag det. Jag känner inte att jag är utlämnande, det handlar bara om att göra det på riktigt. Man mår ju fett dåligt av att inte vara sig själv. Det handlar inte längre om att vara bra på saker.

    Haydn: Så är det ju med allting. Det finns astajta skateboardåkare som är fett dåliga på att skejta, men som har fett mycket style. Och som genom det blir de bättre än tekniska freaks typ.

    – Kommer ni ihåg den där amerikanska höjdhopparen? Som hoppade i typ Air Force 1s – bara style! Han hade noll teknik men representerade dem i typ OS. Han var galen på att hoppa! Folk kom i helt perfekt form, by the book och han bara flaxade över.

    Hur ser sommaren ut för Europagang?

    – Jag har några spelningar på g, lite här & där. Och sen jobba på nästa projekt. Vi har ett par singlar lined up och vill släppa nästa projekt innan 2017 är slut för det är så vi jobbar. Somebody gotta do it, switch the game up.