Foals frontman Yannis Phillipakis sade i en intervju inför årets albumsläpp att han i textförfattandet hade försökt att vara mindre planerad, att i Pixies-anda låta reptilhjärnan styra flödet av ord. I ett liknande uttalande har Cage the Elephant, som själva bär influenser av Pixies och har åtföljt Foals på ett par turnéer, förklarat att de på sitt fjärde album ville vara mer transparenta och uppriktiga mot essensen i varje sång, och vad den känslomässiga responsen varje låt framkallade.
På Tell Me I’m Pretty visar Kentucky-bandet en större mognad i sin ljudbild – de lutar sig mer och mer åt en lugnare sentimentalitet som kanske mest påminner om deras debutalbum, och ännu längre bort från andra tidiga verk som urladdningen Sabertooth Tiger. På förra släppet Melophobia, som kammade hem en Grammy-nominering, såg vi en tendens till en lugnare Cage the Elephant. Där peakade bandet i sitt sound – där lät de mest som sig själva. Även om utvecklingen i stort är logisk, är det något essentiellt som nu känns borttappat i den simplare ljudbilden. Utan den juvenila attityden som var lite av deras signum är det oklart vad det är som faktiskt finns kvar.
Bakom produktionens reglage hittar vi The Black Keys Dan Auerbach, och ljudet har blivit starkt färgat av hans eget sound. Vi kan också skönja flera nya influenser i låtsamingen – i Cold Cold Cold hör vi gitarrer som för tankarna till Spanien och fina Too Late To Say Goodbye skulle kunna utspela sig i vilda västerns filmvärld. Soundet känns inte som det fräschaste, men om man drömmer sig tillbaka till Arctic Monkeys anno 2009 finns det flera utmärkta spår att ta sig an.
Effekten av den simplare dynamiken gör att texterna får ta mer plats. Sångaren Shultzs vanligtvis medryckande narrativ känns inte riktigt så utnyttjad som det borde vara, men det tydligaste exemplet på när det lyfts fram är på Sweetie Little Jean. De i grunden simpla texterna, som på pappret låter ganska tradiga, blir efter några lyssningar fängslande och efter ett tag är svårt att inte sjunga med. Fastän jag har svårt att se bandet upprepa sin Grammy-nominering är Tell Me I’m Pretty ett album som växer på en, och jag kan se mig själv nynna på många av de här låtarna ett bra tag framöver.