”En röst som annars är sammetslen och kraftfull kommer inte till sin rätt”

Anna Calvi, Hultsfred

Betyg: 4/10

Förväntningarna är ganska höga när jag än en gång beger mig till den näst minsta scenen. Omhuldad av en enig musikpress där man dragit paralleller till både klassiskt och jazz ska det nu bli spännande att se Anna Calvi live. Hennes självbetitlade album är ett av årets bättre måste erkännas. Frågan är om hennes pop – svart som sammet – håller för scenen.

Energin är det inget fel på och Calvi river igång utan att hålla igen. Samtidigt så är det just detta som blir hennes fall. Hennes musik bygger i mångt och mycket på dess dova lugn; rösten är trots allt hennes främsta instrument men bär inte hela vägen fram bakom ljudmattan. Gitarren dränker sången på ett allt annat än angenämt sätt. Oljud och en ovilja hos brittiskan att faktiskt lita på publiken gör det hela ointressant. Det är motsägelsefullt eftersom publiken som samlats är relativt stor; där det på andra spelningar gapade pinsamt tomt är det nu människor. Något prat mellan låtarna går inte att urskilja. Det hela känns stelt och Calvi ser ensam ut på scenen.

Att låtarna besitter den potential och kvalitet som de gör räddar spelningen från att helt fallera. Om man ska nämna någon enskild låt som lyser starkare så får det bli stompiga och kraftfulla Desire men inte heller den klarar att fylla sin kostym. Love Won’t be Leaving börjar precis så ödesmättat och ekande som den ska, men trummorna blir snabbt kraftlösa och drar med sig resten av musiken ner.

Anna Calvi skulle förmodligen göra sig bäst på en intim klubbspelning – inte på en festivalscen.

Foto: Magnus Olsson