När Calvin Harris i februari släppte sin första singel från Funk Wav Bounces Vol. 1 satte han ribban högt för förväntningarna på sitt nya album. Slide landade med ett löfte om att liva upp din vår med drömmar om tropiska fester och att vara soundtracket till den första grillkvällen utomhus, och efterföljande singlar vittnade om att detta var temat tänkt att följas för house-producentens nya fullängdare. Redan där startade överraskningarna från Harris, som parade ihop Frank Ocean och Migos för att sjunga på Slide, och förvåningen hann knappt lägga sig innan alla 21 gästartister utannonserades. För tio låtar, 21 gäster. Så överdådigt som det låter är det inte lika banbrytande som det vid första anblick verkar. Varken antalet gäster eller det tropiska temat är en konstnärlig slump, utan Funk Wav Bounces Vol. 1 är alla röda trådar som just nu går genom den kommersiella musikvärlden sammanvävda.
Precis som gästartisten Nicki Minaj sjunger på spåret Skrt on Me, ”Now we got a big thing for Caribbean women”, så har hypen för karibiska kvinnor, i synnerhet Rihanna, stigit i takt med att även den tropiska musiken fått sig ett uppsving. Too Good och One Dance är typexempel på Rihannas och även Drakes hits där de varma dansanta influenserna lett till stora framgångar. Även Justin Biebers inhopp på detta årets sommarplåga Despacito av Luis Fonsi och Daddy Yankee innehar de latinska toner som världen verkar vara besatt av just nu. Tropisk funk ligger sannerligen i tiden, och det har Harris inte varit sen att ta vara på.
Tidigare har house-producenten tagit hjälp av en eller ibland två röster när han skapat sina listtoppande ihopkok. Att ta hjälp av redan kända artister är inget nytt i någons bok, utan det anmärkningsvärda här är antalet av dem. DJ Khaleds album Grateful, som släpptes cirka en vecka innan Funk Wav Bounces Vol. 1, blir den givna referenspunkten här. Även det albumet är sprängfullt med gästartister – till och med Calvin Harris själv gästar på låten Don’t Quit. Khaled inleder det spåret med att säga ”Ayy yo Calvin Harris, they ain’t see this one comin’!”, vilket inte riktigt klingar trovärdigt. Har en kommit i kontakt med singlarna som Harris släppt under våren hörs det tydligt att detta spår går i exakt samma stil som dem. Hade det placerats någonstans i mitten på Harris album och fått Khaleds utrop i början bortklippta hade dubletterna varit svåra att upptäcka. Poängen är att de båda anammat samma koncept trots sina olika musikaliska bakgrunder, och slutprodukterna låter skrämmande lika på många punkter. Upplägget är som en rap-battle där upp till tre rappare eller sångare turas om vid micken, och Calvin Harris har tagit det steget längre med sina nu-disco-funkiga toner, som gör att det inte kunnat stavas mer a-k-t-u-e-l-l-t än så.
Tyvärr lämnas lite utrymme för varje artist att verkligen lämna ett intryck när det skall levereras korta och koncisa delar på varje låt. Spontaniteten och dynamiken som finns inom rap i liknande konstellationer har helt enkelt inte överförts så smidigt. Det blir rörigt och opersonligt och känns lite som ett PR-trick. Men samtidigt som det går att kritisera och analysera detta albums uppkomst och influenser och landa i en något tvivelaktig åsikt gentemot det, är det trots allt härligt att lyssna på. Harris har ju faktiskt gett världen ganska precist vad den vill ha. Slide är uppe i strax under trehundra miljoner streams på Spotify i dagsläget och efter att den här sommaren är över kommer den siffran att ha stigit anmärkningsvärt. Rollin med stjärnskottet Khalid och Future får huvudet att automatiskt gunga med i takten och sätter sig på hjärnan direkt. Avslutande Hard to Love med Jessie Reyez är en långsammare och sensuellare låt än de andra, som visar att Harris även tagit det gamla uttrycket till sig: att sex säljer. Funk Wav Bounces Vol. 1 är helt enkelt en uppvisning i vad som händer när en anpassar sig till massornas preferenser. Det är inget album som vittnar om passionerade konstnärliga aspirationer eller ett personligt uttryck, utan det känns som skapat enbart för människor att lyssna på en sommar eller två. Gladeligen gör vi det, men lika gladeligen glömmer vi sedan bort att det ens fanns.