Car Seat Headrest har gjort sin Life of Pablo. Med 2016 års krångligaste musiksläpp visade upphovsmannen Kanye West en lika postmodern som frigörande syn på vad ett album egentligen är. Möjligheten att hantera sina verk som en pågående process – dit man kan gå tillbaka, ändra sig, stryka och lägga till – verkar ha fastnat hos den numera 25-årige Will Toledo. Likt Kanye svävar hans ambitionsnivå högt ovanför hans gelikar. I två års tid har han spelat in Twin Fantasy på nytt, beståndsdel för beståndsdel. Albumet släpptes redan 2011, då inspelat helt i standardprogrammet GarageBand och som ett av hans många egenutgivna Bandcamp-släpp. Det är redan människors favoritalbum i hela världen. Det finns Reddit-trådar där Car Seat Headrest-fans spekulerar vilt kring frontfiguren Toledos första kärlek, den som drev honom till vansinne – och i förlängningen till ett mästerverk. Jag har själv googlat på den personens namn + “face” och rannsakat ett Facebook-konto eftersom Twin Fantasy gör dig galen och eftersom du snabbt vill veta allt om Will Toledo. Inte för att hans historia är Kanye-extraordinär (tvärtom så ser han ut som någon som när som helst ska grunda Microsoft) – utan för att han berättar den som att den vore det.
2011-utgåvan av Twin Fantasy har numera fått undertiteln ”Mirror to Mirror”. Den nyinspelade? ”Face to Face”. Sju år senare utgör albumet nämligen det bästa av två världar: tonårens ofiltrerade känslor och en nyfunnen mognad, där man ser sakerna för vad de var. Heartbreaket visar sig här som något mycket större: en omöjlig dröm om att kärleken övervinner allt, och därför, en historia om vad det innebär att vara människa. Varje sekund av Twin Fantasy vibrerar av kärlek, liv och död med en intensitet som indierocken inte upplevt sedan Arcade Fires debut. Det millennial-teoretiserande ovanifrånperspektivet från 2016 års genombrott Teens of Denial är långt borta, och i stället lyssnar vi rakt från Will Toledos hjärta (“Listen with your heart. Sing with your heart”, utbrister han helt oironiskt vid en punkt). Precis som sitt albumkoncept tar han sig friheten att gå tillbaka och ändra sig – att tänka texterna medan han sjunger dem – i en välformulerad stream of consciousness, inte helt olik Twitter-influerade 2010-talspoeter som Mira Gonzalez och Darcie Wilder. Hans golvande berättarförmåga visar sig redan under andraspåret Beach Life-in-Death, insprängd i så mycket identitetsrelaterad smärta som bara ryms i en 18-åring:
I pretended I was drunk when I came out to my friends
I never came out to my friends
We were all on Skype
And I laughed and I changed the subject
She said: ”What’s with this dog motif?”
I said: ”DO YOU HAVE SOMETHING AGAINST DOGS?”
Beach Life-in-Death är 13 minuter lång, men känns som ögonblicket av en bilkrasch. Den klimaktiska Famous Prophets (Stars) rymmer numera 16, eftersom ännu en vers tillkommit sedan originalversionen. Car Seat Headrest vill lite mer än de flesta indieband, men man styr också sina ambitioner med järnhand. Precis som LCD Soundsystems James Murphy verkar Will Toledo hantera sin musik på ett nästintill musikjournalistiskt sätt, driven av en ren kärlek till idolerna som format honom. På powerpop-minnande Cute Thing ber han till Gud om att kunna formulera sig som They Might Be Giants, att föra sig som James Brown och sjunga som Frank Ocean. De förstnämnda har sedan dess twittrat som svar att de älskar hans band. Shoutouten till den sistnämnda ersätter ursprungsversionens sådan till Destroyer, som ett konkret bevis på att sju år har passerat sedan dess.
Men framstegen hörs i varje ton. Twin Fantasy har för första gången kunnat spelas in som den var tänkt, argumenterar Toledo mot den falang av fans som pekat ut honom som en “sellout”. Man kan romantisera lo-fi-scenen hur mycket man vill – men man kan inte lyssna på Twin Fantasy (Face to Face) utan att slås av den sylvassa produktionen. Såväl Nervous Young Inhumans som Bodys rymmer en närmast elektronisk tolkning av indierocken, i en uppdatering av genren som man aldrig hört den förut. Den avslutande delen av High to Death låter nästan orkestralt arrangerad, där man lätt kan föreställa sig syntpartier bli till stråkpartier. Dess spegellåt Sober to Death upprepar strofen “Don’t worry / You and me won’t be alone no more” tolv gånger i en lek med både frasering och instrumentation – som någon som prövar hur orden känns i munnen.
Just det är också vad Car Seat Headrest ägnar hela Bodys åt att göra. “That’s not what I meant to say at all / I mean, I’m sick of meaning, I just wanna hold you” ropar Will Toledo medan kraut-bas, minimalistiskt Strokes-riff och studsande hi-hats faller på plats bit för bit. Det är den mest spikrakt effektiva indielåt han någonsin skrivit – en All My Friends för 10-talet om åren som All My Friends är nostalgisk över:
These are the people that I get drunk with
These are the people that I fell in love with
Well, so what?
We’re young
We’re thin (most of us)
We’re alive (most of us)
Liksom Twin Fantasy i sin helhet är Bodys en kärleksförklaring som snart omsluter hela världen. Den är att söka efter någon annan och hitta sig själv på vägen – och handlar om något så radikalt o-rock’n’roll som att aldrig vilja dö. “Let me smoke your weed, no wait / Healthy minds make sexy bodies”, låter det på Cute Thing. “I don’t wanna die I don’t wanna die I don’t wanna die I don’t wanna die I don’t wanna die I don’t wanna die”, låter det på High to Death. Twin Fantasy är i sitt rena väsen ett bevis på att man alltid kan börja om från början, på att art gets what it wants and art gets what it deserves. Den är också ett bevis på att alla som säger “man kan inte älska någon annan innan man älskar sig själv” har fel, men att man kan hålla någon kvar för alltid genom att skriva om den. För den moderna indierocken är det en gamechanger. För Car Seat Headrest är det en revansch – men för lyssnaren är det mest ett album som lär dig att leva och älska. Det är en fantasi som är på riktigt, och den varar tills döden skiljer oss åt.