Caribou
Way Out West, 14/8 – 2015

Det är en bra dag för dansintresserade i Göteborg. Från Dungen-scenen levererar Axel Boman ett livsbejakande vackert dj-set och så småningom tar Studio Barnhus-kamraten Kornél Kovács över stafettpinnen. När natten anländer finns det också flera alternativ, oavsett om du är sugen på att sväva bort till rytmen i en nedlagd järnvägstunnel eller bege sig till skogs i jakt på intryck. Däremellan sprintar Dan Snaith mellan Way Out Wests scener med sina projekt Daphni och Caribou. Med sitt sistnämnda tronskepp har han med årets album Our Love tagit sig ännu djupare in på den inslagna väg av house och inslag av minimalistisk techno som präglade föregångaren Swim. Jämfört med spelningen på klubbdelen av festivalen för fem år sedan – då han intog ett av både svett och regn dyblött Park Lane – är förvandlingen nu närmast total: Snaith spelar uteslutande material från sina två senaste alster och trots att han står där uppe i 75 minuter är han knappt uppe i ett tvåsiffrigt antal låtar.

Nya trion Our Love, Silver och All I Ever Need inleder ett rasande groove som leder över i en kraftigt förlängd Bowls. Det märks att han trivs med sin senaste riktning. Allra skarpast är han nämligen när han inte försöker kötta ut låtarnas dynamik allt för mycket. Annars briljanta poplåten Jamelia haltar här, medan majoriteten av setlisten verkar konstruerad enbart för att sätta festivaltält i gungning. Ett gott betyg och bevis på musikens dragningskraft är att titta omkring sig: sällan brukar svenska festivalbesökare dansa så här mycket så här tidigt på dagen.

Det är helt enkelt oerhört kompetent. Ibland ansluter Snaith till två av sina medmusiker för att dopa andelen trummor, stundtals bryter han igenom med texter om kärlekstrubbel i ett virrvarr av elektroniska element, och vid ett tillfälle, under den blixtrande avslutningen Sun (som blir mer än dubbelt så lång jämfört med skiva), står han en lång stund avsides och bara dansar med blicken fäst på sitt band. Responsen är överväldigande och Snaith ser påtagligt berörd ut. Då har han strax innan spelat en av förra årets bästa singlar, Can’t Do Without You, och därmed planterat ett klart effektivt lyckorus i publiken. Det är kul att kalla sig Caribou sådana här dagar, och det är nog nästan lika kul att kolla på.