Carly Rae Jepsen
Stockholm, 23/5 – 2019

Att Carly Rae Jepsen lagt sin turnépremiär i Stockholm är egentligen inte så konstigt: hon älskar Sverige. Hon har varit här uppåt tio gånger (inte minst för att hänga med Markus Krunegård), men aldrig förr har det skett i samband med en konsert. Den här majkvällens framträdande på Gröna Lund blir således hennes första Sverige-spelning någonsin. Men en del, om än inte allt, hade kunnat gå mycket bättre.

Sverige verkar nämligen inte älska Carly Rae Jepsen. Visst finns det några av oss som troget följer minsta steg, som avgudar hennes hundratioprocentigt dopaminsprängda pop – men vi är inte många. På Gröna Lunds stora scen blir det smärtsamt tydligt. En koncentrerad kärna av ett hundratal fans är samlad i mitten, och sedan följer publiken i olika demografiska lager. Efter fansen kommer de yngsta tonåringarna, som kommit i en stor klunga och efter Call Me Maybe halvvägs in i spelningen också lämnar i en stor klunga. Därefter några utspridda, tröttare beundrare. Därefter ekande tomt.

Ingenting bekommer dock en sådan sockerchock som Carly Rae Jepsen. Hon är sprudlande glad, lika bubbligt euforisk som sin musik. På Gröna Lund sjunger hon intill karuseller och bergochdalbanor, och hon ser lyckligare ut än alla femåringar tillsammans. Carly är Carly.

Under konsertens första 30 minuter ser det därför ut som att ingenting kan stoppa henne. I och med den framtunga setlisten river hon snabbt av hitsen på löpande band – No Drug Like Me! Emotion! Run Away With Me! Julien! Boy Problems! – och fem låtar in är allt bara en stor glädjeyra. Call Me Maybe och I Really Like You kommer strax därpå, och medan delar av publiken vänder om mot Vilda musen, påbörjas den andra, mer svajiga delen av konserten. Nya albumspår varvas med utdrag från E·MO·TION: Side B. Det kanske hade fungerat utmärkt på en spelning fullpackad med människor redo att dra svärd för Carly, men den här Reddit-möter-Sommarkrysset-blandningen är inte lika redo.

Några smärre brister skiner därför igenom. För det första är bandet en obegriplig mix av en gitarrist som just verkar ha lämnat en Paramore-audition, och en trummis som ser ut att vilja brista ut i trumsolo när som helst. När keyboardisten plockar fram en saxofon och river av en plastig slinga under Let’s Get Lost är det svårt att inte känna som den titeln. Andra låtar, som Want You in My Room (i övrigt bäst på nya skivan Dedicated), känns kaotiskt halvfärdiga i liveformat. Turnépremiären blir stundtals som ett genrep.

Men när allt kommer omkring – vad gör det när konfettin yr och Carly Rae Jepsen hoppar sig igenom en final med Cut to the Feeling där alla krafter ska tömmas? Kanadensaren är den mest kanadensiska syntpopstjärnan sedan Robin Sparkles (när Carly skuttar längs scenkanten och trallar “I’m just going to the store, to the store” ger hon kusliga Let’s Go the Mall-vibbar) – och det är just på grund av den här grälla färgskalan som vi älskar henne.