Det har alltid funnits något unikt i Cashmere Cats ljudbild som gjort det enkelt att sätta fingret på när det är han som skapat något. Det har gått att urskilja i uppbyggandet av tempo i hans låtar som alltid hållit sig borta ifrån de massiva drop som varit så vanliga annars i EDM, i hans lekfulla beats och vackra inslag av fjäderlätta klockor eller liknande som möter hårda trummaskiner. Som små brödsmulor utströdda över hans musik har den personliga prägeln funnits på allt han rört vid, och efter många år utan ett fullskaligt album har vi nu blivit presenterade för 9. Albumet är fullspäckat med gäster som MØ, Ty Dolla $ign och gamla kollaboratören Ariana Grande – men sorgligt nog försvinner huvudakten Cashmere Cat bakom dessa stora namn.
Bilden av Cashmere Cat som en kille som möjligtvis skapar sin musik för sig själv i ett pojkrum eller kanske ställer sig på en scen med en ombyggd Gameboy har bytts ut till nästan fullskalig Avicii. Cashmere Cat brukade ha en autentisk aura om sin EDM-musik, men de utvattnade låtar som finns utspridda över 9 är mer mainstream än någonsin. Den bubblande kreativiteten känns för det mesta som helt bortblåst, och på albuminledande Night Night med Kehlani är det som om en fågel hunnit före oss och ätit upp alla de brödsmulor som vanligtvis indikerar att vi hittat hem till en låt av Cashmere Cat.
Trots de många dalarna på skivan finns det också toppar. Samarbetet med Selena Gomez och Tory Lanez på låten Trust Nobody är en popuppvisning och ett bevis på att det går att kombinera det som är unikt för Cashmere Cat med ett större gästspel. Även Ariana Grande har tidigare på låten Adore, men även på nya Quit, kompletterat i stället för att ta över musiken. För en kreatör som har ett så distinkt sound och potential är det underbart när det fungerar med gästspel, men ännu bättre när han får friare tyglar. Övergången från låten Infinite Stripes med Ty Dolla $ign till Victoria’s Veil är otroligt talande för hur det går från att inte fungera alls till att sedan blomma ut ordentligt för att sedan bara bli konstigt. Infinite Stripes är som uppdelad i två låtar, där varje artist får göra sin grej, en åt gången. Sedan kommer vi in på bekant territorium på Victoria’s Veil, den enda låt som inte står med en feature på hela albumet, där hoppet tänds om en produktion i stil med Cashmere Cats tidigare soloverk. Trettio sekunders avslutande sampling av lite jazzig smörsång från det progressiva rockbandet The Alan Parsons Project kraschar dock den drömmen om svunna tiders magi.
Men: den riktiga kollisionen är såväl musiken i och namnet på låten 9 (After Coachella) där ljudet av glassplitter och textrader som ”I like the way you spread confusion / I like the way my heart is booming” följs av ett absurt drop. Här är det MØ som står för de intetsägande raderna och gästproducenten SOPHIEs beats i refrängen, om än typiska för honom, gifter sig inte med resten av innehållet. Som debutalbum från mannen som gav oss låtar som Mirror Maru och Pearls är det ledsamt att se utvecklingen som skett sedan dess. Originaliteten har tappats bort till förmån för kända ansiktens gästspel, och trots att det ibland går att hitta pärlor på 9 är det övervägande platt fall för den norska producenten.