Caspian toppar alla förväntningar

Tunnel Blanket hette This Will Destroy Yous tredje och senaste album. Det var en skiva som kontrasterade totalt från den cineastiska, crescendosökande ljudbild Texasbandet tidigare rört sig mot. Många såg dessförinnan This Will Destroy You som ett elektroniskt småsyskon till Explosions in the Sky och jämförelsen var knappast tagen ur luften. Så kom Tunnel Blanket och rubbade allt det där. På samma vis som när Jason Pierce i Spiritualized med Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space skapade ett verk som förlitade sig på kraftfulla ljud som löpte ut i evigheten formade This Will Destroy You sitt album. De satte aldrig stopp för oljuden. Resultatet blev åtta låtar som verkade i en värld som bestod av komplett kaos och olidligt lugn. Det var en välbehövlig omvärdering av den stagnerande postrock vi dittills sett under 2000-talet, där bandet för första gången erbjöd intryck som inte kändes déjà vu.

Hoppar vi ett år framåt har inte det här året bjudit på tillnärmelsevis i närheten av så mycket bra instrumental rockmusik som det föregående. If These Trees Could Talks tredje utgivning Red Forest var bra. *Ancients debutalbum var ännu starkare. Och For My Parents av Mono kändes knappt som rock där den drev mot den klassiska musiken. Men där 2011 bjöd på postrocknytt från både This Will Destroy You och brittiska *shels – som skapade ett urambitiöst konceptalbum – har 2012 inte lyckats vara lika spektakulärt.

Tills nu.

Massachusettsbandet Caspian har befunnit sig i näst intill exakt samma position som This Will Destroy You gjorde innan Tunnel Blanket. En EP och två album in i karriären har de skapat sig en trogen publik och etablerat sig som ett av scenens affischnamn – utan att vara nära att nå de riktigt storas höjder. Deras material har ofta dragit mot postmetal men likaså innehållit starka inslag av ambient. De har alltid låtit bra men också alltid sett sig passeras av andra, sett sig överträffas. Det har alltid funnits band som gör det Caspian gör med vackrare stämningar, mer imponerande dynamik och mer hjärta.

Jag hade därför små förväntningar på Waking Season. Fel av mig.

Den här gången låter gitarrerna renare, mer eleganta, nästan dansanta – långt ifrån den dämpade, lite gråa ljudbild som präglat deras tidigare alster. En klar produktion som öppnar upp för en långt mer variationsrik inriktning. Skivan påminner om Mogwais Mr Beast, pålagda röster som hoppar ut och in i vissa av låtarna men med ett anslag som är betydligt luftigare.

Det mest överraskande är den furiösa inledningen. Jag kan inte minnas senast ett band av detta slag startade ett album så intensivt. Waking Seasons första 22 minuter – Waking Season, Porcellous, Gone In Bloom And Bough – är överväldigande rakt igenom. Öppningsspårets sätt att stegra ett komp har gjorts tusentals gånger tidigare men inte ofta med den lekfulla touch som i slutet sedan slits i tusen bitar. I början av Porcellous tror jag att jag lyssnar på ett syskon till Holy Other. Och Gone In Bloom And Bough är helt enkelt det bästa Caspian någonsin har gjort; en milstolpe i klass med 2000-talets 2 Rights Make 1 Wrong, The Only Moment We Were Alone och Little Smoke. En perfekt koncentrering av de enskilda saker Caspian tidigare gjort bra på andra låtar. En Årets Låt.

Waking Seasons senare del har mycket få svagheter, om ens någon. Att den bleknar jämfört med starten är oundvikligt men spåren hålls samman på ett imponerande vis. I november kommer Caspian till Sverige och det med sitt hittills överlägset bästa material i ryggen som slår fast att bandet förtjänar att vara en av de riktigt, riktigt stora.

Det tycker jag inte att vi missar.

Streama Caspians nya skiva Waking Season här.