Cat Power
Way Out West, 10/8-2013

Att säga att man älskar Cat Power måste ju vara en av de mer tvetydiga musiksmaksbeskrivningarna – efter att under 90-talets andra halva ha skrivit avgrundsmörk, dysfunktionell sadcore gav hon sig ut på den av många upptrampade folkrock-vägen, spelade in coveralbum och tilltalade hela världens Vuxna Människor med de behagliga soulinslagen i The Greatest och Jukebox. Förra hösten tillkom även albumet Sun som innebar Cat Powers första nya låtmaterial på sex år och ett steg mot en produktionsbaserad, modern popmusik olik allt hon gjort tidigare – i sin recension här drog Magnus till exempel paralleller till Massive Attack.

När Cat Power (eller Chan Marshall som hon ju egentligen heter) går på Azaleascenen öppnar hon med den numera tioåriga låten I Don’t Blame You, som kopplats loss från albumet You Are Frees blygsamma arrangemang och anpassats efter ett större band och större scener. Och på det här sättet fortsätter det – trots en lång musikalisk paus som följts av ett nytt album nöjer hon sig med att helt enkelt ha utgångspunkten i Sun och därifrån väva in äldre låtar i en och samma rockbandstappning. När hon infriar min stora förhoppning om att få höra Metal Heart må låten framföras på ett mindre klaustrofobiskt och mer publikfriande, monumentalt sätt, men kvarstår gör känslan att få stora albumaktuella artister har respekt för hela sitt musikerskap på samma sätt som Marshall.

Till följd av dagens väder – duggregnet börjar falla ungefär den sekund bandet kommer ut på scenen – hänger en avslagen, nästintill apatisk stämning över publiken, vilket egentligen omöjliggör att någon stor kollektiv konsertupplevelse ska uppstå. Vi står tillsammans, rakt upp och ner, artigt och lyssnar, vilket kanske även kommer sig av den stora mängd Vuxna Människor som sökt sig mot scenen. Min mamma är i alla fall lyrisk. Och efter publikvänliga Sun-låtar som Cherokee och Ruin känns väderleken ändå ganska avlägsen.

Foto: Magnus Olsson