Det var tonårsångesten, frustrationen och drömmarna om något större som sådde fröet för vad som skulle komma att revolutionera svensk popmusik. Längs skitiga gator och på inrökta pubar i Göteborg erövrade de oss med sina smutsiga gitarrer. Likt ett skelett bar de upp vad som stavades hopplöshet. Den där gnistan, nikotin-kicken och revolutionsandan är tillbaka. Någonstans längs Andra Långgatan har billig öl lagt grunden för vad som åter gör Göteborg till popens huvudstad. Kanske kommer det ett tackbrev eller en hyllning till Kings Head en vacker dag.
Vad som sker nu är precis lika fascinerade som det vi med himlande ögon ser som Göteborgsscenen. Nu syftar jag inte på eskapism och baleariska tongångar à la Sincerely Yours. Grått 90-tal är tillbaka – och det har aldrig känts mer rätt än nu. Band som The Sun Days och School är nykomlingar på en himmel lika graciös som silvriga stjärnor under ögonen. Det är i den här vevan vi hittar kvartetten Cavern People som med fyra spår bryter sig loss från cementen. EP:n Change of Heart är 17 minuter pop som kryssar sig rakt in i hjärtat utan krusiduller. Driven gitarrpop som i titelspåret påminner om både New Yorks Yeah Yeah Yeahs och Two Door Cinema Clubs smittsamma melodislingor, men bär framförallt tydliga spår av gitarrbibeln Silent Alarm.
Men det är inte melodierna det handlar om. Nora Pollak och Leo Jonsson Skywell har huvudrollerna i det här kärleksdramat. Deras fängslande röster om vartannat är nyckeln i en av fjolårets mest orörda skatter. När Nora sjunger stannar tiden, hennes allvarsamma tonläge fryser allt annat till is, oavsett om det är ett bultande gitarrhjärta som mullrar i bakgrunden. Leo Jonsson å sin sida sjunger med en whiskeybrännande övertygelse att man skulle kunna tro att hans stämband levt ett helt liv. I själva verket är han 19 år.
Någonstans i det melankoliska lugnet möts vi av en sockersöt injektion som när Your Parents Apartment får nytt liv av Noras upplyftande lungor. Och när januarimörkret omfamnat oss i ett regnigt Stockholm känns det där smärtsamt vackra i grått 90-tal väldigt nära. Den där hopplösheten som Leo ger ett ansikte genom att slunga runt ”It’s too late” finns inte bara i Göteborg – även om den blir som vackrast till fallna löv från Azalea.