När Ch-Ching damp ner i oktober var det nästan som att Chairlift hade vänts ut och in från det gulliga band vi hörde i reklamen för iPod Nano för åtta år sedan. Då var de en symbol för det spralliga och urbana som skulle driva de färgglada musikspelarna ner i var persons ficka. Nu är samma attribut på något sätt där: Ch-Ching är urban på ett färgsprakande sätt med sina bestämda blåsinstrument och svassande attityd, men allt är ändå inverterat. Det som var gulligt och tralligt är utbytt mot något nyfunnet kaxigt. Chairlift är inte längre lite förstrött tankspridda – de har skaffat sig en självsäkerhet som lyser igenom allt de gör.
Moth är deras första album på fyra år och tiden har förvaltats väl. Ena halvan, Caroline Polachek på sång och synt, har släppt ett soloalbum och jobbat mot att bli tydligare och mer direkt i sitt låtskrivande. Andra halvan, Patrick Wimberly på synt och perkussion, har producerat åt andra artister och förflyttat var i kroppen musiken är tänkt att slå till: från bara i huvudet till också i benen. Mer konfrontativ lyrik och mer dansinriktad musik, helt enkelt. Under dessa år har duon också hunnit med att skriva en låt åt Beyoncé. De berättar i en intervju med The Verge att popdrottningens tagning fick dem att se sina egna kvaliteter på ett nytt sätt och lärde dem att finslipa vad de själva gör unikt. Ch-Ching är direkt sprungen ur detta: de flyttar fram sina positioner och om låten i stället hade varit ytterligare ett samarbete med Beyoncé hade ingen blivit förvånad.
Den romantiska kärnan hos Chairlift står dock oförändrad. Moth är precis som de tidigare albumen centrerad runt kärlek, något som Polachek öppenhjärtat berättar om och med sin röst enastående gestaltar. När refrängen på Romeo flyger iväg är det som att handlöst falla ner i förälskelse, eller som att likt Kate Bush gjorde i sin 80-talshit Hounds of Love bokstavligt talat försöka springa ifrån den (“I’m gonna run til’ you give me a reason / to stop, to fall on my knees”). Bushs album med samma namn står som en tydlig parallell till Moth; det är en modernt producerad skiva om ostoppbar kärlek och abstrakta drömliknande tankar, som både drar mot supertydlig pop och mot en lugnare sida där de trassliga beatsen och syntarna tillåts ta tid för att växa fram.
Chairlift har flera gånger kallat Moth för ett New York-album. “[It] is a place where you can feel so big one second and so small the next”, utvecklar Polachek för Rookie. I en stad fylld av kontraster – från rika till fattiga, från futuristiska skyskrapor till 30-talets gråbruna depressionsarkitektur – har de samlat ihop en lång rad av inspiration på skivan. Precis som att gå längs en storstadsgata och höra gatumusikanten blandas ut i ett myller av trafikljud, och i nästa sekund höra housebeats från en klubb eller en butik. Allt oljud är visserligen bortfiltrerat på Moth, men diversiteten är kvar. Där gömmer sig på Polymorphing en funkgitarr och på Show U Off discoriffas det som om det var Nile Rodgers som spelade. En del av skivan drar mot St. Vincents släta indierock, en annan mot Animal Collectives förvridna syntar och en tredje mot Julia Holters luftiga barockpop.
Det är i denna storstadsmiljö som kärlekstemat utspelar sig. På stråkballaden Crying in Public ursäktar Polachek sig för scenen hon skapar när hon börjar gråta på tunnelbanan, återigen överväldigad av kärleken. Det är ett glädjefullt gråt, “I’m blaming all beauty upon you / from the birds at my feet to the breakdancing boys”, där hon lär sig uppskatta alla små detaljer i en omgivning fullspäckad av intryck. Hon liknar på No Such Thing as Illusion till och med sin relation vid den eviga konsumtionscykeln, som är extra påtaglig i New York: “this ain’t no new car leather / there’s no returning if it breaks.”
Duon har efter många år vuxit in i att vara ett band som vet exakt hur de vill presentera sig, som trots sina stunder med garden nere är oerhört självsäkra i sina känslostormar. För lyssnaren blir det en trygghet: det är okej att gråta när alla ser dig på tunnelbanan. Chairlift håller dig i handen om du gör det. Nästa sekund hjälper de dig upp på benen, hakan i vädret och så är det bara att gå ut och boxas mot livet igen.