När Chance the Rapper släpper sitt tredje mixtape i ordningen så känns det som att hela hiphop-världen ruskas om. Och då pratar vi knappast om en genre som har haft för lite innehåll att grotta ner sig i de senaste veckorna. Men när musiken lyser starkare än samtliga memes, beefs och mode-visningar så är det någonting som händer.
Det är svårt att inte nämna Kanye West i en konversation om Chancelor Bennett. De delar, förutom hemstaden Chicago, en fäbless för soulsamplingar, stråkarrangemang och storslagna gospelkörer – utan att för en sekund tappa greppet om samtidens, och vidare framtidens, utvecklade ljudbild när det kommer till hiphop och R&B. De delar också en vänskap som uppenbarat sig genom musikaliska samarbeten tillika twitter-mys. Eller som han själv beskriver det på avslutningsspåret Blessings (Reprise): ”Kanye’s best prodigy/He ain’t signed me but he proud of me”. Många hävdar att gästversen på The Life of Pablos introsång Ultralight Beam är albumets allra starkaste ögonblick – ännu fler är nog beredda att hålla med. Lika svårt som det är att undgå kopplingen mellan dessa två, lika svårt är det att undgå minnet att vandra tillbaka till College Dropout-tiden när man lyssnar på det nya mixtapet. Chance the Rapper delar samma outtömliga intresse av att skapa storslagen musik som Kanye West har än idag, men utan den megalomaniska cirkusen som till stora delar har överskuggat Chicago-sonens musik de senaste åren. Kanye beskrev sitt senaste verk som ett gospel-album, vilket det till viss del också innehöll inslag av. Vad han förmodligen redan då visste var att det skulle vara Chance som på riktigt skulle förvalta visionen om ett modernt hiphop/gospel-album.
Coloring Book har tematiskt gått vidare i jämförelse med föregångarna 10 Days och Acid Rap. Chance rappar om förmultnad vänskap i Same Drugs, om det ständiga kriget mot skivbolag som vill tillhandahålla hans musik i No Problems (låten gästas av Lil Wayne med sitt ständiga skivbolagstrubbel med Cash Money Records) och om den allsmäktiga skaparen (alltså Gud, inte Kanye) över i princip varje spår. I en tid där rappare verkar vilja salutera sina hemtrakter bara för sakens skull så lyckas Chance the Rapper skriva Summer Friends, en värdig hommage såväl som en förhoppning om ett ljusare Chicago. Coloring Book lyckas behandla kärleken och oron för hemstaden, gammal vänskap, faderskap, konstnärlig självständighet och den ständiga tron på gud utan att för en sekund tappa sin trovärdighet.
Mixtapet gästas av flera av dagens allra hetaste namn: Justin Bieber, Lil Yachty och Young Thug för att bara nämna några. Men gästernas insatser sker helt och hållet på Chance the Rappers villkor. När Future hoppar på ett upplyftande Bay Area-plonkande beat i Smoke Break så vill jag höra ett helt fullskaligt projekt i samma stil – till skillnad från exempelvis Drakes ofta taffliga försök att ständigt försöka bemästra Futures signum i deras återkommande samarbeten.
Coloring Book benämns förvisso som ett mixtape. Kanske främst av den enkla anledningen att den, likt de tidigare släppen, ges bort gratis av upphovsmakaren. Men i en tid där skillnaden mellan mixtape och album snarare beskrivs som en skillnad i kreativ insats så blir det svårt att legitimera en så devalverande etikett. Speciellt när han, tillsammans med Young Thug och Lil Yachty, verkar vara de enda som fortfarande ”care about a mixtape”. Oavsett benämning så har Chance the Rapper färglagt sitt mest ambitiösa verk hittills. I Blessings, det vackraste av spåren, lägger han albumets rap-stilistiska höjdpunkt, där han leker med siffran 4 (en central siffra i den kristna tron, t.ex. de fyra evangelierna). Där övertygar Chance oss om att Coloring Books redan kan räknas som en modern gospelklassiker. Modern gospel tolkad av en ung kille från Chicago med en närmast gudalik lyricistisk leverans.
”I’m at war with my wrongs/ I’m writing four different songs
I never forced you to forfeit it/I’m a force to be reconciled
They want four minute songs/You need a four hour praise dance performed every morn”
Kollegan Mac Miller kan ha beskrivit projektet allra bäst – ”music that makes me feel like things might just be alright”.