Åtta år och tre mixtapes har passerat sedan Chance the Rappers debut, men trots det är The Big Day tekniskt sett hans debutalbum. Under åren som lett fram till albumet har Chance varit med om flertalet stora dagar. 2015 föddes hans dotter Kensli, 2017 vann han tre Grammys på samma kväll, och i mars 2019 gifte han sig med mamman till sin dotter. Så hur ser en debutplatta ut när man redan gått i mål? Går det att göra en tung hiphopskiva när majoriteten av sakerna man slitit för redan har slagit in?
Som titeln indikerar handlar The Big Day om Chances bröllop, om vad som spelar roll och inte, och till en tungt övervägande del om hur mycket han älskar sin fru. För den som inte orkar lyssna på äktenskapets alla fröjder i 77 (!) minuter, finns en grundlig sammanfattning av hur albumet låter här. Men om både intresset och orken finns, så är det här en utmärkt studie i hur många låtar man kan skriva om samma kärlek utan att upprepa sig. Hur lätt det än är att göra sig lustig över killen som bara pratar om hur mycket han älskar Gud och sin fru, så går det aldrig tvivla på Chances genuinitet. The Big Day har, lätt förödande, beskrivits som pappa-rap, och visst har säkerhetsbälten nämnts två gånger efter fem låtar. Att tala sanning om sin samtid och tillvaro är dock vad hiphop alltid har handlat om, och att låtsas som att hans liv var något annat än det är skulle få honom att kännas inte bara pappig, utan även daterad.
Vid 26 års ålder har Chance inte daterats, men satt ett tydligt datum på sitt tidsdokument till debutalbum. Genom att centrera låtarna kring en och samma dag får vi lära känna honom via alla hans tankar och känslor under ett specifikt tillfälle, där han släpper in lyssnaren på ett för honom helt nytt sätt. Town on the Hill känns som att vara ihoptryckt mitt emellan Chance och hans fru Kirsten under en tryckare. Obehagligt intimt, men vackert om man sänker garden. I We Go High minns han även dagar som inte varit lika storslagna, men som lett honom dit han är i dag. “My baby mama went celibate / Lies on my breath, she say she couldn’t take the smell of it / Tired of the rumors, every room had an elephant / Tryna find her shoes, rummagin’ through the skeletons”. Ärligheten ger albumet en nödvändig sten i skon för att balansera upp otaliga skedar socker.
Den tydligaste skillnaden från det senaste projektet Coloring Book är den drastiska minskningen av gospelinfluenser. Orgeln och de kyrkliga ackorden finns fortfarande där om man lyssnar riktigt noga, men borta är de pampiga körerna och maffiga hallelujastunderna. Plötsligt handlar textraderna om Gud verkligen om kristendom, och inte om estetik. Vad man tycker om det beror kanske på ens egen tro, eller bristen på den – kvar blir i alla fall ett stabilt gäng beatdrivna danslåtar och en uppsjö introspektiva låtar som beskrivs bäst av Chance själv i Do You Remember: “First album, every track could be the outro”. Den sista låten på ett rapalbum brukar generellt vara den grubblande och utvärderande delen av plattan som sammanfattar och bygger myten om rapparens känsloliv. Varje låt på The Big Day låter som ett melankoliskt men euforiskt extranummer där Chance tackar för sig och säger varsågod på samma gång.
På albumets 22 spår hittar vi gästande artister såsom Nicki Minaj, Megan Thee Stalion, Gucci Mane, Death Cab for Cutie, Shawn Mendes, En Vogue och John Legend, för att bara nämna en bråkdel. Majoriteten lyckas främja plattans vision, medan andra känns ordentligt malplacerade och får Chance, som annars är rätt lekfull i sin musik, att verka ta sig själv och den här skivan på lite för stort allvar. En annan gästande artist är Randy Newman, bland annat känd för Toy Storys You’ve Got a Friend in Me, vilket är helt i linje med antalet referenser till popkultur från 90-talet i Chances texter. Rapparen vars specialitet är att göra nostalgi av sin nutid tar inte lätt på sin barndomsnostalgi, och refererar till Dragon Ball Z både en och 50 gånger.
Zanies and Fools, albumets sista låt, lånar bitar av text och musik från 1997 års Askungen med Brandy Norwood och Whitney Houston i rollerna som Askungen och Gudmodern. “It’s possible” sjunger en digitalt flygande Whitney, respektive Nicki Minaj ackompanjerad av västafrikanskt influerade trummor och körer. Chance själv öppnar sina tre verser med frasen “Once upon a time” och berättar sagan om sig själv, med ett stort avsnitt tillägnat hur han som nioåring träffade sin Kirsten. För Chance är The Big Day sagan om hans egen kärlekshistoria – det här albumet är skrivet för honom och hans familj, vilket gör den bitvis övertydlig i sina allusioner, stundvis töntig, oftast dansant, men framför allt personlig och ärlig. Att Chance fortfarande inte signat med ett skivbolag är talande för hur han väljer att göra sin musik. The Big Day anpassar sig inte efter förväntningarna på den, utan berättar historien om just hans vänner, hans tro, hans dotter och hans fru. Bröllopet med hans livs kärlek är hans livs största målgång, och det här är albumet som firar loppet.